Idag kommer äntligen första inlägget från resan. Det är långt förstås, eftersom det täcker en hel vecka. Bilder blir det inga, det medger inte mitt tålamod i kombination med bredbandshastigheten. Hoppas texten är läsvärd ändå!


Onsdag 21 september
Låste dörren efter mig klockan 5.37. Gick förbi soprummet på väg till busshållplatsen och fick stå och vänta en stund på bussen innan den kom 5.51, fyra minuter försenad. Det gjorde ingenting eftersom jag hade cirka tio minuters väntetid när jag bytte till bussen som går till flygplatsen.
När jag hade följt de sedvanliga rutinerna inklusive toabesök, hann jag bara sätta mig ner och skala en clementin så var det dags att börja gå ombord. Tur att jag inte tog bussen en halvtimme senare som jag övervägde en kort sekund några dagar tidigare.
På Arlanda väntade Lena vid bagagebandet som överenskommet. Vi käkade frukost i SkyCity och gick sedan och mötte de andra. Det visade sig att vi skulle bli en liten grupp på bara tio personer medräknat vår reseledare Tomas som redan var i Dehli. Tre stycken skulle dessutom komma dit från Seoul, så vi var bara sex stycken som reste tillsammans. Tidernas minsta Rosa Buss-grupp kanske?

Efter sex timmar på planet mellanlandade vi i Doha, och hann röra lite på oss innan nästa flyg. Tre och en halv timmar senare var klockan 02.00 i Indien och vi var framme. Planet från Seoul skulle landa ungefär samtidigt, men det var försenat cirka två timmar så vi blev kvar på flygplatsen, men det gjorde inget för där utanför hade en stor skara människor samlats för att med trummor, blommor och välkomstplakat hylla sina deltagare i paralympics som var på hemväg från Rio och snart skulle landa. Det var en öronbedövande och alldeles fantastisk upplevelse att de alla dessa trängas för att komma nära sina hjältar. Hjältar som haft en lång och tuff väg i livet i detta land där det är långt ifrån enkelt att vara handikappad.

Till sist var vi i alla fall inne i Delhi och så nära vårat hotell som bussen kunde köra. Sista biten gick vi genom ett smala, tysta gator. Så här klockan fem på morgonen var det bara en av de sovande hundarna som vaknade till och skällde på oss. Längs gatan låg det massor kvar av dagens aktiviteter, skräp och matrester från både försäljning och matlagning. Och hundarna var inte de enda som låg och sov. På allt som gick att ligga på låg också en människa. Mest unga män, men även äldre och ett barn. De låg på vagnar, i kärror, på bord, tältsängsliknande bäddar på rostiga ben, sitsen i sin tuctuc, en kartongbit eller direkt på marken. Barnet hade ett tygstycke över sig. Jag har ju besökt några andra stora städer i länder med mindre god ekonomi, men detta är det värsta jag har sett, både när det gäller hur skitigt och skräpigt det var och hur människor i staden har det. Detta trots att Indien är ett av världens rikaste länder.

Torsdag 22 september

Vi tog sovmorgon. Lena och jag steg ändå upp förhållandevis tidigt och åt frukost på hotellet strax innan frukostserveringen stängde och sedan tog vi en promenad i vårat kvarter. Vi bor i utkanten av den del av staden som kallas New Delhi. Det betyder dock inte att det är nytt och modernt här. Tvärtom så är det mesta gammalt och slitet. Folklivet var i full gång sedan flera timmar. Matgrytorna puttrade, kolgrillarna osade, skomakarna putsade, frisörerna rakade, hantverkarna högg och hamrade och slipade, försäljarna hälsade, tuctuc-chaufförerna erbjöd skjuts, barnen tittade och massörerna vinkade åt oss att komma, en och annan kossa vankade förbi och till allt detta hördes det konstanta ljudet av motorer och signalhorn. Kaotiskt, fantastiskt, förfärligt och spännande.

Klockan ett åkte vi allesammans iväg i tre bilar på en liten rundtur i staden. Första besökte blev i sikhernas stora helgedom, templet Gudwara Bangla Sahib. Det är ståtligt och vackert som tempel brukar vara. Templet är ett vallfärdsmål för sikher och många hade kommit dit för att sittande på golvet i själva bönesalen lyssna på de heliga skrifterna mässas upp och ge sig själva en stilla stund.
På tempelområdet finns också ett stort kök där det lagas mat för flera tusen personer varje dag. Det är en omöjlig uppgift att försöka beskriva det köket, men försök föreställa dig ett stort, alltså jättestort varmt rum, där människor sitter på golvet och skalar lök, hackar grönsaker och kavlar naanbröd, där svarta jättekittlar i långa rader står över var sin liten eld med puttrande grytor och såser i, där någon kör fram kol på en trävagn, någon häller upp ris i stora hämtare och där andra går omkring och serverar de åttahundra åt gången som sitter på golvet bakom en glasvägg och väntar på att få dagens mål mat. Tillagat och serverat av frivilliga. Jag gick förstummad runt och kände värmen, dofterna och kärleken. Samt skickade en liten tanke till miljöinspektören där hemma...

Sedan åkte vi vidare till presidentpalatset och militärhögkvarteret, två enorma byggnader i röd sandsten, och till Gate of India, Delhis motsvarighet till triumfbågen. Sevärda byggnader i all ära, men det intressantaste för mig är att se folklivet. Längs den långa breda stenbelagda gångvägen på båda sidor om bågen ligger en härlig park med grönt gräs och stora träd som skänker välbehövlig skugga till alla de grupper av människor som sitter under träden och äter, diskuterar, läser eller sover. Över träden flyger massor med fåglar, bland annat någon slags hök som man för övrigt ser sväva över staden på många andra ställen också.

Värmen är jättejobbig, det är runt 40 i skuggan, så vi kände att rätt sak att fortsätta med var att sitta ner på ett avkylt ställe. Vi slog på stort och åkte till Hotel Imperial som är ett av de lyxigaste hotellen i stan och som serverar allt från afternoon tea till flerrätters middagar. Jag åt en rispannkaka. På den låg en mix av finskurna grönsaker och örter och till den fick jag en odefinierbar sås och en tomatpickles. Det var jättegott.

Efter lite välbehövlig vila hemma på vårat hotell som inte alls är lika lyxigt men har en mysig takservering bjöds vi på en god välkomstmiddag där uppe. Och sedan vilade vi igen :)

Fredag 23 september

Vi hade bilarna med chaufförer till vårt förfogande de två första dagarna. Denna morgon åkte vi till stadsdelen Old Dehli. Där fortsatte vi med rickshaw (cykeltaxi). Även här var trafiken rätt häftig på sina ställen, man fattar inte att det inte sker fler olyckor, men så länge alla följer de oskrivna reglarna så funkar det oftast bra. Hastigheten är ju inte heller särskilt hög. En annan sak som slog mig är att det är första gången jag ser att så gott som alla motorcyklister har hjälm, även de flesta som sitter bak. I stort sett de enda undantagen man ser är några enstaka sikher som inte tar av sig turbanen.

Det första stället vi stannade vid var vid en stor moske´ som höjer sig över
omgivningen. Som så många andra större byggnader här är den byggd av röd sandsten. Det är vackert. Det råkade vara dags för fredagsbön precis när vi kom så vi fick inte gå in, men det var ett härligt område med marknad intill. Färska livsmedel, lagad mat, skor, kläder och allt möjligt man kan tänkas vilja köpa. Ja, så där som det brukar vara på marknader i många asiatiska länder. Stökigt, doftrikt, ljudligt och härligt!

Nästa sandstensbyggnad var Dehlis Red Fort. Det byggdes på mitten av 1600-talet på order av kejsaren Shah Jahan. Det är stort och vackert med vackra parker innanför murarna. Där sprang också små ekorrar, ja alltså riktigt små, typ 1 deci utan svans. Ursöta och orädda.

Det roligaste tycker ju jag som sagt är folklivet, även om det inte alltid är roligt att se. Från rickshawen hinner man se mycket av vad som händer längs gatorna, och sedan när vi hade kommit tillbaka till hotellet tog vi en promenad i kvarteren där vi bor. Den här gången gick vi mot viadukten under en stor väg. Där har flera sitt hem på en filt. Bland annat höll en ung mamma på med att söva sina två små barn. På ett annat ställe såg jag en som hade bosatt sig bakom en stor vägskylt. På den kunde han hänga upp påsarna med sina tillhörigheter.

På kvällen körde vi frågesport på takterassen. Då lärde jag mig bland annat vid vilken temperatur vatten är tyngst. Någon som vet?

Lördag 24 september
Det brukar sägas att alla som åker till Indien får magsjuka. Jag som aldrig har haft magsjuka på någon resa åkte hit med någon slags tro att jag inte skulle få det här heller. Redan på fredagen blev vår reseledare kass i magen och på kvällen samma dag blev en av reskamraterna sjuk. Nästa morgon var vi tre som vaknade med en otrevligt knorrande i buken. Senare samma dag fick ytterligare en det, och nästa dag ytterligare fyra.
Vår planerade rundtur till en marknad, Lotustemplet och Gandhimuseet blev med andra ord inte av. I stället låg jag i sängen med återkommande näradödenkänsla när magkramperna förkunnande att det strax var dags att återigen förflytta sig de sju stegen till toaletten och där släppa ut en större mängd vatten som borde benämnas 7+++ på Bristol Stool Scale. Dessvärre var sju steg emellanåt för mycket, och en gång tuppade jag av i dörren, men hann känna det komma och lägga mig ner på golvet så det gick ändå bra.

Söndag 25 september
Nå, det finns ingen anledning att fördjupa sig mer i detta med magsjukan. Nästa dag hade magen lugnat sig något och smärtan minskat men febern ökat. Dock var det ändå bara att stiga upp eftersom vi skulle åka vidare. Med olidlig kraftansträngning lyckades jag packa en sak i taget om jag vilade en stund mellan varje, och till slut hade jag på något mirakulöst sätt bytt liggplats till ett säte i bussen.
Vi åkte cirka 20 mil västerut till staden Mandawa, som är känd för sina ”havelis”, stora bostadshus som har målats vackert med stora hinduiska motiv av kända konstnärer. Tyvärr orkade jag ju inte gå med och titta på dessa konstverk.
Vi bodde den natten på ett trevligt hotell en bit utanför staden som antagligen var ett försvarshökvarter eller något liknande från kolonialtiden. Poolen hade jag gärna kastat mig i, men...



Måndag 26 september
Bättre men inte bra, och fortsatt resa i västlig riktning mot Tharöknen som ligger på gränsen mellan Indien och Pakistan. På vårt resmål möttes vi av kameler som snällt låg och väntade på att vi skulle kliva upp och sätta oss på dem. Det gjorde vi och i kvällssolens sken red vi sakta genom den torra stäppen. Min kamel var ett sto som hette Somar. Hon var lugn och fin och ville gärna ta sig en tugga av de goda buskarna längs vägen. Efter en sisådär fyrtiofem minuter kom vi fram till vår bostad för natten, en samling ökentält i kraftigt tyg. Vita på utsidan och gula med orangea dekorationer på insidan och utrustade med två sköna sängar, ett bord med stol och badrum med dusch och toa. Lyxtält med andra ord. På kvällen tändes en eld och vid den spelade en man sitar och sjöng gamla indiska, sorgsna sånger tillsammans med sin unga fru och lille son. Jättemysigt! Det bästa med dagen var ändå att mina bättre stunder mellan de fortsatt onda och orkeslösa, infann sig precis under kamelridningen och musiken. Att jag inte klarade av att äta eller bada i swimmingpoolen som vi stannade vid några timmar när det var som hetast, gör inget.

Tisdag 27 september
Vi lämnade tältlägret och åkte in till staden Bikaner och dess Red Fort. Vi kom lite för tidigt för att det skulle ha öppnat, så det bestämdes att åka tuc-tuc genom staden som är ganska stor, till en marknad. Jag kände att jag inte hade krafter för varken tuc-tucfärd eller att gå omkring på en stökig marknad, och det var svalt och skönt inne på fortområdet dit man kunde gå även när det var stängt, dessutom håller jag på med en jättebra bok, så jag bestämde mig för att stanna kvar där medan de andra åkte. Jag satte mig i en liten trappa i skuggan och förflyttade mig in i bokens värld. Det var nog ingen som inte tittade eller stirrade på mig, men jag fick vara helt i fred, ända tills... eller om jag tar det från början så kom det en stor skara skolelever som skulle besöka fortet. Kanske var det en hel skola för de var i alla åldrar och minst en 70-80 stycken, kanske fler. Ungarna i alla åldrar tittade och viskade när de såg mig. De fick ställa sig bredvid ingången och vänta på att få gå in och hade stått där ganska länge när de plötsligt kommer gående mot mig, allihopa. De kom lugnt men bestämt i samlad tropp ända fram till mig, alltså jättenära så att de kunde röra vid mig, men det gjorde de inte. De närmaste satte sig ned på knä i en tät cirkel runt mig och resten fyllde på bakifrån så det blev en tät mur med flickorna framför mig och pojkarna bakom. Sedan bara tittade de på mig utan att säga någonting. Mitt i gruppen stod den unge läraren och stirrade han också. Jag tittade uppfodrande tillbaka på honom, då ställde han sig längst bak, utan ett ord. Jag tittade på barnen men sa ingenting, tänkte att jag ska då inte ta några initiativ. Efter en stund frågade en flicka vad jag heter och det svarade jag på. Sedan sa ingen något mer förrän läraren plötsligt befallde dem att gå tillbaka och då gjorde de det. Det var helt surrealistisk. Läraren måste alltså ha gett eleverna tillåtelse att gå fram och titta på mig! Man baxnar.

Sedan fick jag i alla fall läsa boken i lugn och ro tills de andra kom tillbaka. Några gick in i fortet och såg sig om, andra stannade utanför med mig. De berättade att det hade varit väldigt intressant att åka genom staden och sedan gå omkring i det som de trodde skulle vara en utomhusmarknad, men som visade sig vara ointressanta småbutiker, så det var ju lite trist, men de fick uppleva indiskt gatuliv med alla dess ingredienser och det är alltid intressant.

Resten av dagen var vi i bussen igen och på kvällen kom vi till Jaipur.

Onsdag 28 september
Jaipur är en rik stad. De flesta som bor här har arbete och bra bostäder. Barnen går i skola och det är inte ovanligt med högre utbildningar. Staden är också förhållandevis ren för att vara i Indien, det ligger till exempel inte mycket skräp på gatorna. Längs staden löper bergskedjan Aravalli. Uppe på den byggde Raja Man Singh I ett fort till sig och sina tre fruar någon gång på slutet av 1500-talet. Fortet däruppe på berget är förstås stort och flådigt, men för säkerhets skulle nöjde han sig inte med det utan byggde också en lång mur som slingrar sig runt det däruppe på berget. Lite som kinesiska muren, fast kortare.

Vi började dagen med att åka dit och titta och fast vi börjar tycka att det är väl mycket fort i detta land så var det absolut intressant att se den vackra arkitekturen och framför allt målningar och dekorationer.

Sedan åkte vi till ett försäljningsställe av textilier och mattor i hög kvalitet, där man fick se olika steg i den fantastiska tillverkningsprocessen. En äkta indisk handgjord matta tar fem år att tillverka! Mjuka och slitstarka är de och ofta väldigt vackra. Vi förundrades över att priserna inte var högre än de var. Det var nästan så att jag hade kunnat tänka mig att köpa en matta, det fanns en som var helt underbart fin. Men det fick vara.

Lena och jag som fortfarande inte kände oss hundra efter magsjukan och hade svårt att tåla eftermiddagsvärmen som hade börjat tränga sig på, åkte tillbaka till hotellet och tog en lugn eftermiddag. Men på kvällen kände vi oss fit for fight och hängde med till en bar där man kan äta ”allt möjligt” det vill säga pizza och sånt, och det gjorde vi. Snacka om ett fall framåt!



Torsdag 29 september

Idag åkte några av oss iväg till två tempel som ligger på en utstickare av bergskedjan, Soltemplet och Aptemplet. Det vill säga Soltemplet ligger uppe på berget medan Aptemplet ligger nere i en skreva. Det tog väl en 45 minuter att åka dit i tuctuc i morgontrafiken, så det var en upplevelse i sig. Jag har börjat få koll på en del av trafikreglerna nu:
1) Väjningsplikt existerar inte, det viktiga är att inte köra på dem som är i vägen.
2) Hålla avstånd betyder att se till att ditt fordon aldrig tar i något annat fordon.
3) Om du vill köra om någon för att kunna svänga åt något håll framför dem så vifta lite med handen så att de fattar det.

Framme vid området där templen ligger var det bara att börja knata upp för berget. Det var en utmaning med råge kan jag säga, i värmen och utan att ha ätit ordentligt (förutom de fyra små pizzaslajserna igår) på sex dagar. Men det gick bra, bortsett från att Lena och jag gick fel och aldrig kom till Aptemplet. Som tur var sa de andra att det inte var så mycket att se och att det inte var så många apor där. Det var det däremot längs vägen upp. Jag blev attackerad av två stycken, en som försökte rycka av mig min vattenflaska och en som kastade sig upp på baksidan av benen och högg tag i byxorna. Förutom apor träffade vi smågrisar, en ko, miniekorrar och en närgången get.

Efter den strapatsen var det vila resten av dagen som gällde för en konvalescent mage. Visserligen har den blivit bra nu, men den gör sig ändå titt som tätt påmind via plågor.