Detta blir sista inlägget från resan. I morgon åker jag hem. På grund av att jag var så dålig så länge ställde jag in vandringen nästa vecka. Visserligen har jag blivit frisk nu, men jag vill vara i bra form och jag ska vandra i fem dagar Himalaya, och det är jag fortfarande inte. Svårt för maten här har jag också, har liksom blivit bränd på den.  Även om det hade varit roligt att vandra, så känns det bra att åka hem i morgon. Kanske lägger jag in några bilder när jag kommit hem.

Lördag 15 oktober

Nej, det blev inte bättre väder igår. Eller jo, nere i stan var det soligt senare på dagen – fast det kom en riktig störtskur också vid femtiden på eftermiddagen – men molntäcket över Annapurna vek sig inte, så idag på morgonen åkte vi vidare utan att ha fått se det majestätiska fjället. Nåväl, vad är väl en bal på slottet...

Vi hade ännu en lång resa idag från, Pukhara till Kathmandu, men landskapet är så vackert så det är riktigt angenämt att åka igenom det. Vi körde längs Trishulifloden även idag, och precis som i torsdags slingrade sig vägen på den branta och frodiga bergssidan, med stup ner till floden på ena sidan och bergvägg rakt upp på den andra.

Ju närmare Kathmandu vi kom, ju mer tätnade trafiken. Det vill säga, ju fler bussar blev det. Det finns ofantligt många bussar här och alla är överfulla. Fler motorcyklar blev det också förstås, men ungefär samma mängd lastbilar. Vägen dammade och motorerna rusade. Vägen blev dessutom allt brantare och kurvigare. Kathmandu ligger i en gryta på cirka 1000 meter över havet, omslutet av berg som är runt 500 meter högre. Vi måste förstås upp på kanten av ett av de bergen för att komma ner till staden. Vägen sicksackade sig upp, med dalen längre och längre nedanför och den i det närmaste stillastående kön av bussar och några bilar ovanför. Sista kilometrarna upp till toppen tog 45 minuter på det viset. Men vi klagade inte. Utsikten var fantastisk. Och sedan när vi körde över krönet bredde Kathmandu ut sig som ett lapptäcke nedanför oss.

Kathmandu är en märklig stad. De flesta hur är tre-fyra våningar höga och målade i alla möjliga färger, orangea och rosa, knallblåa och knallgröna, gula och röda. De ligger tätt, men bara några i grupp, sedan finns det risfält och en del andra odlingar innan nästa grupp med hus. Och så mitt i alltihop lämningarna efter jordbävningarna. Det ligger så mycket bråte på vissa ställen så det går inte att föreställa sig. Tegelstenar, stora plåtbitar, krossad betong, brädor, trasiga fönster, armeringsjärn, jordhögar... Husrester, snabbt hopbyggda plåtskjul, tältläger. Och samtidigt en levande turiststad full med kommers och nöjesliv, och en modern (ja, mer eller mindre) huvudstad med banker, kontor och företagskomplex.

Vi bor på ett enkelt med fint hotell i backpacker- och trekking/klätterkvarteren. Gatorna är trånga och fulla av sådana turister och försäljare, blandat med en och annan invånare. Det finns mycket att köpa om man vill det, inte minst hantverk och friluftsutrustning till riktigt bra priser. Men nu är ju jag ingen shoppare och känner mig dessutom ganska mätt på sådant nu, så det blir verkligen inga stora inköp gjorda.


Söndag 16 oktober

Det var idag det skulle ske! Det som jag har sett allra mest fram emot på hela resan; flygturen vid Mount Everest! Kvart i fem (ja, på morgonen) åkte vi iväg till flygplatsen. Efter incheckning och säkerhetskontroll satt vi en god stund i inrikeshallen och väntade på att vårat flyg, Flight 302 till Mountain, skulle ropas upp.

Sedan gick vi ombord på ett 30-sitsigt propellerplan. 20 passagerare var inbokade så att alla skulle få en fönsterplats. Molntäcket låg tätt över bygden, och strax efter att vi hade lyft körde vi igenom det. Och sedan... sedan fanns det där, Everestmassivet, ståtligast på jorden, med 7000- och 8000-meters toppar på rad, bländande vita i solskenet där ovan molnen. Det var euforiskt. Så häftigt! Obeskrivligt. Och till slut, i eget majestät, Mount Everest. Jag känner fortfarande ruset när jag tänker på det. Underbart, fantastiskt, överväldigande. Högst på jorden! Fatta!


 

Ja här kommer första inlägget från Nepal. Efter Indien är det som att komma till paradiset.

Måndag 10 oktober

Efter en lång bussresa kom vi till Sounali, den indiska gränsstaden mot Nepal. Passkontrollen låg cirka en kilometer från gränsen, så när vi hade blivit utstämplade från Indien, tog vi cykeltaxi med allt vårt bagage dit. Trots att vi skulle söka visum gick det sedan snabbt, nepaleserna visade sig vara effektiva. Från gränsen var det bara en kort bussresa till vårt hotell för natten. Vi slogs på en gång av tystnaden, eller rättare sagt avsaknaden av det evinnerliga tutandet, och av att det var så förhållandevis lite skräp. Och ingen koskit på gatorna.



Tisdag 11 oktober
Resan fortsatte mot vårt första mål i Nepal; Chitwan Nationalpark. Om man tittar på en karta över Nepal ser det alldeles platt ut i söder, tills Himalaya ser ut att plötsligt resa sig liksom från ingenstans. Precis så är det i verkligheten också. Tänk dig att du kör genom Skåne i mil efter mil, och sedan plötsligt är du vid Kebnekaises fot. Typ så är det.

Den lilla staden Chitwan ligger i nationalparken och är helt genomsyrad av den. Elefanter tillhör gatubilden och ett och annat spår efter noshörning bakom husknuten verkar inte vara något att höja på ögonbrynen över. Folk jobbar med att vårda nationalparken, arrangera turer i den, som guider eller med någon service som vänder sig till besökarna till den.

På eftermiddagen skulle vi gå en tur med guide. Jag var lite sur för någon hade sagt att det var en stadsrundtur och jag kunde inte fatta varför i hela friden vi skulle göra det. Det visade sig att jag hade fattat helt fel. Vi gick en promenad längs floden Rapti – och vi hade inte gått långt innan vi fick se en noshörning som stod i vattnet cirka 70-80 meter ifrån oss!
Det är den stora enhorniga noshörningen, den största av noshörningarna, som finns här. Och det var verkligen en jätte som stod där i vattnet och svalkade sig. En jättevacker jätte! Lycka.

Vandringen avslutade vi vid solnedgången på en strandbar. Till en kall äppelcider funderade jag på varför det heter noshörning och inte noshorning...

 

 

 

Onsdag 12 oktober

Tidig morgon och en rask promenad ner till floden där vi satte oss alla tio plus tre guider i en lång kanot, en sådan där som är uthuggen för hand av en enda trädstam. Längst bak stod en av guiderna och styrde, men paddla behövde han inte för det var precis så strömt så att vi fick en alldeles lagom stilla fart i den vackra morgonljuset. Vi hoppades förstås på att få se några krokodiler kravla sig upp efter natten under vattenytan, för att sola sig varma på strandbanken. Några små söta hjortar och vackra fåglar behagade dyka upp först, bland annat en påfågel högt uppe i ett träd – och till slut fick vi även se en krokodil som låg på sanden vid kanten av de höga gräset och hade det lugnt och skönt. Fast vi såg den förresten inte från kanoten, utan det var när vi hade klivit ur och börjat vandra i regnskogen. Det var verkligen så fuktigt där att det liksom regnade från djungelträdens blad. Vi såg ytterligare en krokodil i vattenkanten, och en flock med små söta, prickiga axishjortar. Och många vackra, färggranna fåglar.

Elefanthållning är en självklarhet här. Elefanter används till många saker. Turistridning är bara en liten del. All djurhållning kan ju diskuteras, i grunden är den ju alltid onaturlig om man med det menar att det inte är som naturen själv hade ordnat det, och renodlar man argumenten så är det svårt att se någon principiell skillnad mellan att ha en hund i koppel och att kedja en elefant. Djur som lider på grund av människors hantering finns ju överallt och bland alla djur. Att generellt döma ut djurhållning av ett visst djur är svårargumenterat, och dessutom tycker jag det är rätt magstarkt att döma ut en gammal kulturell tradition utan att egentligen veta hur den har fungerat, vilket jag har en känsla av att de flesta som uttalar sig inte gör.

MEN - det är oerhört tragiskt att se elefanterna stå kedjade, de ser inte ut att må bra. Att djur piskas, slås och sparkas för att lyda är också motbjudande, och det gör de när elefanterna vill något annat än sin ryttare. Dessutom har jag ingen som helst lust att rida på en elefant, det verkar bara obekvämt och inte det minsta roligt. Så även bortsett från elefanthållningsfrågan var valet att inte rida ut på safari på elefant lätt.

I stället åkte jag på eftermiddagssafarin i jeep, och det visade sig i efterhand vara ett bättre val, även ur synpunkten att få se djur. Inte för att vi såg särskilt många, men vi såg några hjortar, ett par storkar, en örn som satt i ett träd alldeles nära oss och sedan flög iväg mitt framför oss, och på långt håll en noshörning som simmade i en sjö. Men bäst av allt: en liten bebiskrokodil! Krokodilmamman lägger ägg i juni före monsunregnen börjar och efter tre månader när monsuntiden är över kläcks ägget. Ungen får klara sig själv och många blir förstås mat för bland annat örnar och falkar. Den som vi såg var ungefär tre decimeter lång och låg på en stock vid en å. Den var så himla söt!

Innan middagen i kväll bjöds vi på underhållning av en lokal grupp dansare. De tillhör en folkgrupp som bor i det här området. De är jordbrukare och kommer ursprungligen från Indien. Till trummor dansade de härliga danser med jordbruk och högtider som tema. De var jätteduktiga och det var riktigt roligt att se.

Torsdag 13 oktober
Pokhara är den stad i Nepal dit många reser för att vandra i Himalaya. Härifrån utgår den kända vandringen Annapurna circuit som anses vara den bästa i Nepal och en av världens klassiska vandringar. Idag körde vi hit på en smal och väldigt skumpig väg som slingrade sig längs den branta bergssidan där den lummiga djungeln växte tät. Nedanför oss rann floden Trishuli och här och var, där berget var lite mindre brant, såg vi små byar med risodlingar på de bördiga kullarna. Behöver jag säga att det var fantastiskt vackert?

När vi kom fram till Pokhara på eftermiddagen såg jag på en gång att det är precis en sådan stad som jag hade förväntat mig; turistisk med en enda inriktning: vandring. Att det finns butiker som säljer annat än vandringsprylar är ingen motsättning. Inte heller alla pubar och restauranger. Atmosfären är precis så lay back som i andra sådana här städer på jorden. Flip-flop och vandringskängor, vad mer behöver man liksom? Precis som på andra ställen finns här också ett digert utbud av adrenalin- och endorfinhöjande aktiviteter som bungyjump och paragliding.

Vi tog en solnedgångspromenad längs den fina sjöstranden mitt i stan och kollade också in en del butiker, bland andra några med riktigt fint hantverk, innan vi käkade en pizza till middag. Magen är bra nu, men asiatisk mat nej tack.



Fredag 14 oktober
Idag steg vi upp snortidigt för att hinna upp till Sarangkot innan soluppgången. Det är den plats fär man kan stå och se hela Annapurnamassivet med den trekantigt formade Annapurnatoppen med sina 8091 meter över havet i ståtligt majestät i mitten.

Det tjocka molntäcket som dolde sig i mörkret ignorerade vi. Vem tror på moln när man har längtat så länge efter att få se denna fantastiska vy? Ganska snart blev det dock tydligt att morgondimman inte hade tänkt släppa fram solen denna dag, utan tvärtom tjockna på. Vädrets makter kan man ju inte styra, men besvikelsen tar inte hänsyn till det... Nu sitter jag här och skriver och hoppas att det ska klarna upp till i eftermiddag så att jag kan åka dit upp igen och få se de vackra vita bergen. Snälla, håll tummarna!

 

Här kommer mitt sista inlägg från Indien. Idag har vi passerat gränsen till Nepal. Det känns jättespännande, men mer om det nästa gång. Nu handlar det om de fyra sista dagarna i Indien.

Torsdag 6 oktober

Idag åkte vi vidare till Khajuraho. Där finns några välbevarade hindutempel, kända för sin speciella utsmyckning. Vi bestämde oss för att besöka dem i morgon, innan det blir för varmt. Eftersom resan varit lång och kroppen är som den är, blev det i stället en välbehövlig vila när vi kom fram.

 

 

Fredag 7 oktober
Vi valde att besöka det ena tempelområdet som ligger mitt i staden, i en vacker park. Templen är utsmyckade med tusentals små uthuggna figurer som föreställer djur, musiker och erotik. Och det är verkligen tusentals av dem, kanske miljontals. Väggarna, från golv till tak, på utsidan och insidan, är dekorerade med figurer som bara är några decimeter höga. Gruppsex i många tänkbara konstellationer. Och så en och annan gud däremellan.
Vi gick runt och tittade på templen någon timme, och det var intressant och fascinerande, men hettan och magen satte som vanligt stopp för mer ansträngning än så. Men då hittade vi ett välkylt kafé och eftersom jag har fått tillbaka lusten att dricka kaffe, så blev det en cappuccino. Inte speciellt god, men ändå. Ytterligare ett fall framåt, även om magen inte är snäll mot mig idag. Eftersom vi har en natt på tåg framför oss känns det lite bekymmersamt hur det ska bli.

Tåget gick inte förrän kvart i 12 på kvällen. När vi kom till stationen i god tid, var det redan fullt med folk som väntade. Eftersom Khajuraju är avgångsstation för tåget till Varanasi kom det inbackande till plattformen i god tid och vi kunde gå ombord för att hitta våra platser.
Vagnen, som var så kallad turistklass, var öppen med britsar på båda sidor. På ena sidan var det trevåningssängar, mitt emot varandra, ungefär som i en svensk liggvagn, men utan vägg mot gången. På andra sidan var det två våningar med britsar som gick längs med väggen.
Britsarna var klädda i blå galon som kändes hyfsat fräscht, även om tåget i övrigt inte kändes särskilt rent. På min brits satt en liten groda, som snabbt hoppade iväg uppför väggen när vi blev för närgångna.

Jag och två andra ur gruppen hamnade tillsammans med fyra tjattriga litauer, men när tågvärden hade kommit med en kudde och två lakan till oss var och alla hade bäddat och lagt sig, blev även de tysta när vi släckte lampan i taket. Tåget gungade rejält sidleds och jag vaggades snabbt till sömn. Det var faktiskt ganska bekvämt, och även om jag vaknade några gånger sov jag gott.

I vagnens ändar fanns toaletterna. Åt ena hållet var det bara hål i golvet, men i den andra änden stod det ”western style” på dörren, och i början av resan var den faktiskt förvånansvärt ren.
Jag tyckte att vi stod mycket och länge stilla under natten, och vid ett tillfälle tutade tåget massor. Kor på spåret, tänkte jag innan jag fick för mig att det var ett mötande tåg. Sedan somnade jag om.

 

 

 

Lördag 8 oktober

Tio över elva, nästan en och en halv timme försenade, kom vi fram till Varanasi. MEN... vi fick inte köra fram till perrongen på grund av att det var för många tåg där samtidigt, så vi blev stående i värmen några hundra meter innan stationen. Där stod vi. Minuterna gick. Vi drack vatten. Minuterna fortsatte att gå. Vi drack mer vatten. Minuterna gick. Svetten rann nerför ryggen. Minuterna gick. Efter en timme och femtio minuter började tåget sakta köra fram till perrongen.

På vägen till vårt hotell såg vi att Mac Donalds inte låg långt ifrån, så det blev ett besök där på en gång. Ett litet chicken meal var det mesta jag har ätit vid ett och samma tillfälle på över två veckor. Men sedan blev det inte mycket gjort under resten av den dagen.

 

 

Söndag 9 oktober

Idag började vi dagen tidigt för att göra det man åker till Varanasi för att göra. Om man inte är hindu, vill säga, för då åker man hit minst en gång i livet för att bada på denna heliga plats i den heliga floden Ganges, eller Ganga som den egentligen heter. Varanasi heter förresten egentligen Varalasi, men ett tjockt l-ljud som bildas långt ner i svalget och sedan liksom stöts fram med tungan från långt bak i gommen. Eftersom engelsmännen inte kunde uttala det, sa de det helt enkelt Varanasi i stället och stavade det så.

Hinduer åker också hit av ett annat skäl. De vill dö här, så när de börjar bli gamla och sjuka åker de hit, bor på ett slags hem för dem som väntar på döden och använder sina besparingar till att köpa den ved som behövs för att deras kropp ska brinna upp. Om de har råd, vill säga. De kastlösa och en del som tillhör de lägre kasten har kanske bara råd att köpa ved som räcker till att halva kroppen ska brinna upp.

Men vi gjorde alltså det turister åker hit för att göra; sakta åka med en gisten träbåt på floden och se alla dem som kommit för att bada denna morgon. Männen tar av sig kläderna förutom det de har på underkroppen, vilket oftast är en sarong, och kvinnorna går i med kläder. Många bara står i vattnet, andra tvättar hela kroppen, en del doppar huvudet upprepade gånger och några få simmar omkring. Sedan går de upp, torkar sig och männen klär på sig igen. Och så sätter de sig tillsammans med sin grupp som de rest hit med, på någon del av trapporna som leder ner till vattnet.

På ett par ställen längs stranden brinner eldar. Det är där de kremerar de döda. Det har inte gått många timmar sedan de dog. Om de haft råd har de blivit svepta i vita lakan med en blomsterdekoration. Annars ligger de nakna. Familjens fäder är klädda i vitt och har rakat huvudet. De ser på medan några andra män bygger upp som ett altare med veden och sedan lägger den döda på det och slutligen täcker kroppen med ytterligare ett lager ved innan de tänder på. Alltsamman tar cirka tre timmar. Sedan skrapas askan ihop och läggs i en hög med askan från alla andra tills alltsamman töms ut i floden. Männen är där tills det har brunnit klart, men kvinnorna är hemma. Floden är inte en plats för att sörja, det gör man hemma. Här tar man bara hand om kroppen. De har fastat sedan den anhörige dog, men när det är klart skyndar de hem och äter.

Vi såg två kremeringar på nära håll. Personer som förmodligen hade dött under natten. Klockan var bara åtta på morgonen.

På kvällen åkte vi tillbaka till den heliga platsen vid floden. Varje kväll hålls ceremonier där. Tusentals människor samlas för att vara med. Sången skränar ur högtalare och på vid sju uppbyggda altare genomförs ritualerna med rökelse, eld och blommor. Folk satt på marken och på trappstegen ner mot floden. En och annan sällskapssjuk ko la sig tillrätta nära någon människa och krävde att bli kliad. Det var också massvis med människor i båtar som låg tätt i vattnet.

Vi åkte dit med cykeltaxi. Det tog en timme och var en upplevelse i sig i den livliga eftermiddagstrafiken. Tuc-tucar, bilar, cyklar, minibussar, motorcyklar, taxicyklar, kossor, hundar och en massa människor i ett tät och vilt tutande blandning. Och staden dekorerad med miljontals lampor i olika färger som blinkar och bildar mönster. Dofter av mat, blommor, rökelse och avgaser. Och så här och där skränet och skramlet från alla tillfälliga tälttempel som står där i nio dagar på grund av festivalen.

Det var en fantastisk kväll. Min sista i Indien och den första som jag orkade njuta av.

 

 

Sammanfattning Indien

Tänkte försöka beskriva lite kort hur jag har upplevt dessa två och halv veckor i Indien. Ska kanske börja med att säga att jag egentligen aldrig har haft någon riktig längtan att åka hit. Det har Lena däremot, ända sedan hon gick i åttan (!) och när hon ville att jag skulle följa så tyckte jag ändå det skulle bli roligt och intressant att se landet.

Det har det också varit. Mycket intressant. Men det går inte att komma ifrån att magsjukan har lagt sordin på totalupplevelsen. Jag har inte orkat vara den nyfikna, initiativrika, aktiva resenär som jag annars är. I stället har jag måstat anstränga mig för att göra de saker jag absolut inte ville hoppa över, och även om jag har sett mycket intressant, har jag haft svårt att tycka om det – och jag har till och med räknat dagarna till hemfärd.

 

Sedan är det ju också så, att mycket av de man ser i Indien ska man inte tycka om. De enorma socioekonomiska skillnaderna mellan människorna, kvinnornas underordnade och osjälvständiga liv, smutsen och miljöförstöringen tillhör det som man slås av först och främst. Och djurhållningen, trots att allt i naturen är gudomligt och hinduer inte får döda djur, sparkar de hundar och bär omkring på fåglar i pyttesmå burar. Och så trafiken då, den är ett kapitel för sig. Trots att ingen stressar, skapar den stress.

Jag kan uppriktigt säga att jag inte tyckte om Indien alls för bara några dagar sedan. Tänkte att det är inte ens vackert. Sista kvällen som blev så härlig, och då jag också äntligen mådde bra, vände dock lite på min negativa syn. Det finns mycket som fascinerar här!

Men jag kommer aldrig att åka tillbaka.

Dags för ett nytt inlägg. Uppkopplingarna här har en del att önska, men i kväll verkar det funka. Trots fortsatta tarmbekymmer har vi det bra och har hunnit med en del fantastiska upplevelser.

Fredag 30 september

Efter cirka fyra timmars bussresa kom vi fram till Rathamborne, staden vid det stora naturreservatet med samma namn. Och det är inte vilket naturreservat som helst – här lever ett femtiotal tigrar. Vi hoppades förstås få se några av dem, eller åtminstone en, när vi skulle på safari nästa dag.

Nu när vi kom fram hade vi möjlighet att åka och titta på ett fort (!) och trots känslan av att ”har du sett ett, har du sett alla” hängde jag med. Det visade sig vara riktigt fint, där det ligger högst uppe på ett berg i nationalparken. På vägen upp passerar man igenom fyra portar som är konstruerade så att elefanter inte ska kunna forcera dem. Dels har de en massa små ”horn” som sticker ut över hela dörrarna, dels är de inbyggda i ett hörn av muren så att det inte finns någon plats för elefanterna att ta sats för att trycka in porten.

På vägen upp var det massor med söta, nyfikna och vänliga makaker (en sorts apor) som hoppade och klättrade omkring. Jag såg en hona med en liten unge som höll sig fast om hennes mage när hon tog några jätteskutt rakt uppför en hög vägg, hoppade flera meter till en avsats och sedan fem-sex meter över till en hög mur.

Innanför fortets murar finns förutom själva palatset flera tempel och andra byggnader. Området är jättefint att promenera omkring i och guiden som visade oss runt var intressant att lyssna på.

Det var den dagens strapats. Magen som hade lugnat ner sig behagade tyvärr inte fortsätta på den vägen, men jag är inte i närheten så dålig som jag var, även om jag varken har matlust eller får behålla det lilla jag äter. Och någon överskottsenergi har jag inte.

Lördag 1 oktober
Tidig morgon och ut på tigerjakt!
Chansen att få se en tiger är tjugo procent, säger de, och tillägger att det finns många andra djur att få se. Ett av dem är leoparden, men vad chansen är att få se en sådan berättar de inte ens. Däremot finns det många små söta prickiga axishjortar och den större antilopen sambar, och såklart är det jätteroligt att få se dem, men det är ju ändå inte därför man åker dit.

Förväntansfulla åkte vi in på en av de små sandiga skogsvägarna som tigrarna tycker om att gå längs när de inte vilar, vilket de gör cirka 18 timmar om dygnet. När de vilar ligger de i snåren, inte långt från vägen, men är ändå för det mesta omöjliga att se från den. När de tar sin lilla morgon- och kvällsrunda går de efter vägarna för att undvika att få taggar i tassarna. Djungeln är full av taggiga buskar, och en tagg i tassen kan göra det omöjligt att springa och därmed också att skaffa mat. Sambaren är tigerns favoritbyte för att den är så stor att räcker som mat i flera dagar.

Besvikelsen hade blivit jättestor om vi inte hade fått se en tiger, men vi hade tur! Efter bara en liten stund låg det ett vackert djur helt synlig inte långt från vägen. Hon reste sig upp och kom ut på vägen framför oss och sedan gick hon i sakta mak framför oss i några hundra meter innan hon vek av och gick in bland träden. Vi körde fram lite längre och stannade för att se om hon skulle komma ut på vägen igen, och det gjorde hon. Nu kom hon sakta gående emot oss. När hon kom nära körde vi lite längre bort för att hon inte skulle känna sig trängd, och då kom hon lugnt efter. Behöver jag säga att det var fantastiskt??? Euforiskt!

Vi var ut på en tur på kvällen också. Fick inte se några fler tigrar (mer än en som rörde sig bakom träden en bit in i skogen) men två ödlor, två ugglor som så sött tittade ut ur sitt hål i ett träd, flera vackra fåglar bland annat kungsfiskaren och en stor läppbjörn som lufsade inne i skogen. Och så flera olika antiloper och hjortar.

Söndag 2 oktober
Idag åker vi vidare igen. Jag har blivit piggare och orkar sitta upp i bussen och titta ut på jordbrukslandskapet som vi kör igenom. På vägen är det många traktorer som med överfulla släp håller på och kör hem något som har torkat klart. Det har kraftig stjälk och långa smala blad och för att torka har det stått i uppåtstående balar ute på åkrarna.

Ibland kör vi genom små samhällen där människorna samlas vid de olika stånden där de kan köpa frukt, grönsaker och andra livsmedel eller ett färdigt mål mat.
Trafiken flyter på bra, men ibland blir det trafikstockning och då är den nästan alltid orsakad av kor som i behagligt tempo överväger om de ska flytta på sig eller stå kvar, eller kanske gå mitt i vägen en stund. För övrigt kan det mycket väl komma en traktor eller motorcykel mot körriktningen.

I städerna som vi kör igenom är sidan av vägen belamrad med överfulla bussar (även på taket), traktorer pimpade med tyg och glitter, kameler med lastvagnar, kor och människor. Ljuden, dofterna och hettan slipper vi undan i bussen, vilket jag faktiskt är väldigt glad över. Det är en känsla som känns märklig och ovan, jag brukar ju vara nyfiken och vilja gå ut och dra in atmosfären överallt, men magen, orkeslösheten och hettan tar ut sin rätt.

Vi kom fram till vårt hotell för natten ganska tidigt och för dem som ville och orkade fanns det gott om tid att njuta av poolhäng innan eftermiddagens aktiviteter. Jag vet inte hur du som läser föreställer dig en en indisk 70-tals byggnad. Detta hotell är nämligen en sådan. Det ligger utanför staden Kalahoe och är delvis självförsörjande på livsmedel genom sina ekologiska odlingar, sin fiskdamm och sina mjölkkor. Runt trevåningshuset i gult och rosa finns en stor trädgård med vackra växter och ett litet hinduiskt altare med en betongplatta framför som de kallar tempel.

Det var nog flera av oss som trodde att det pampiga huset med sina breda marmortrappor och stora öppna ytor var en herrgård från kolonialtiden, men jag tänkte för mig själv att målningarna i taket och på väggarna inte stämde utan verkade yngre. Det visade sig att jag hade rätt, huset byggdes som hotell på 1970-talet av den indiska familj som fortfarande äger det.

När vi kom välkomnades vi med traditionell musik; sitar, säckpipa, trumma och sång, och när vi gick in singlade gula blomblad ner på oss. Vi fick en färgfläck för lycka i pannan och bjöds på en traditionell välkomstdrink som vi alla tackar nej till varje gång. Det känns oförskämt men magen går först.

På landsbygden är det vanligt med ett fordon som kallas Juggad. Man kan beskriva det som en motor med ratt, förarsits och träflak. Den startas med vev och sedan är det bara att i sakta mak transportera folk, boskap, produkter eller vad det nu kan vara som behöver fraktas någonstans i närheten. Vi fick en liten åktur med en sådan längs en smal dammig väg på baksidan av hotellet. Sakta och skumpigt var det, men vi kom fram till vårt mål, en lantbrukarfamilj som vi skulle besöka. De visade oss lite om hur de arbetar. Farmor i huset berättade om familjen och rökte pipa. Barnen var nyfikna och ville gärna bli fotade.

När vi kom tillbaka till hotellet visade de oss runt på ägorna med djur och odlingar, och sedan fick vi vara med om en bönestund i templet. Vi fick var sitt slaginstrument i handen som vi skulle klinga med, lite som vi ville. Två män och en liten pojke gjorde slog på en trumma och två liknande klanginstrument, en höll i en bok och alla sjöng. Tomas stod mitt framför altaret med rökelsen. ”Kul grej” kanske inte är det sätt hinduerna skulle beskriva det på, men det gör jag. Fast det kunde gärna ha varit några minuter kortare.

Måndag 3 oktober
Idag har vi kört till Agra, staden där Taj Mahal ligger. Besöket där, i morgon vid soluppgången, blir såklart en av de absoluta höjdpunkterna på resan. I eftermiddag när vi hade kommit fram åkte vi till Agra Fort, som var kejsarens palats under de år av Moguldynastin när Agra var huvudstad. Det ligger 2,5 km från Taj Mahal och från fortet kan man se det väldiga mausoleet. Fortet är riktigt vackert med fantastiska utsmyckningar från de olika tidsåldrar när det byggdes.

Flera av de andra åkte sedan iväg en sväng för att äta och kanske shoppa eller något annat, jag vet faktiskt inte så noga. Kände bara att jag inte har återfått krafter för att ge mig ut i stadsbullret, så jag ägnar mig åt att skriva detta och sedan en god bok.

Tisdag 4 oktober

Detta är dagen när jag strosade omkring på Taj Mahal och såg den tidiga morgonsolen lysa på den glimrande kupolen.

De som har varit där vet hur det var. Ni andra får föreställa er. Det går ändå inte att beskriva.

Onsdag 5 oktober
Efter besöket på Taj Mahal igår hade vi en lång bussdag framför oss för att på eftermiddagen komma fram till Ochra. Det är en liten gemytlig stad, där det är enkelt att promenera omkring och se det förhållandevis lugna stadsmyllret. Mitt i staden finns ett vackert tempel och på en ö i floden som rinner alldeles intill ligger ett fort. När man är ute och går ser man olika fantastiska byggnader och ruiner från den tid när Ochra var centrum för en kungadynasti.
Lena och jag tog en tidig frukost för att hinna ut och njuta av stadslivet innan det blir för hett (vilket jag tycker att det blir redan vid 10-tiden). Vi promenerade runt bland alla små stånd som säljer allt möjligt, och jag köpte en liten dansande Shiva i mässing och en Ganesha i koppar.

Just nu är det en religiös högtid här nio dagar. Under de dagarna får de bara äta frukt och inte ha skor. Barnen är lediga från skolan och de troende går oftare än vanligt till templen för att göra_vad_de_nu_gör där. Templen är ofta enkla ställningar klädda med plast eller tyg, med ett altare med någon av hinduismens alla gudar och dekorerat med blommor och tingeltangel. Vid vissa tider står det pojkar eller män och spelar på trummor och något av de olika klanginstrumenten och då kommer människorna, tar av sig skorna och går förbi templet, kysser marken framför det och – antar jag – skänker en tanke till ett eller annat. Den lille handikappade mannen som jag köpte Ganessha av gav oss en gul prick i pannan för lycka och lovade be för oss i morgon. Det lär väl inte skada.

Resten av dagen har vi chillat vid poolen och vilat mellan de ansträngningarna.

Idag kommer äntligen första inlägget från resan. Det är långt förstås, eftersom det täcker en hel vecka. Bilder blir det inga, det medger inte mitt tålamod i kombination med bredbandshastigheten. Hoppas texten är läsvärd ändå!


Onsdag 21 september
Låste dörren efter mig klockan 5.37. Gick förbi soprummet på väg till busshållplatsen och fick stå och vänta en stund på bussen innan den kom 5.51, fyra minuter försenad. Det gjorde ingenting eftersom jag hade cirka tio minuters väntetid när jag bytte till bussen som går till flygplatsen.
När jag hade följt de sedvanliga rutinerna inklusive toabesök, hann jag bara sätta mig ner och skala en clementin så var det dags att börja gå ombord. Tur att jag inte tog bussen en halvtimme senare som jag övervägde en kort sekund några dagar tidigare.
På Arlanda väntade Lena vid bagagebandet som överenskommet. Vi käkade frukost i SkyCity och gick sedan och mötte de andra. Det visade sig att vi skulle bli en liten grupp på bara tio personer medräknat vår reseledare Tomas som redan var i Dehli. Tre stycken skulle dessutom komma dit från Seoul, så vi var bara sex stycken som reste tillsammans. Tidernas minsta Rosa Buss-grupp kanske?

Efter sex timmar på planet mellanlandade vi i Doha, och hann röra lite på oss innan nästa flyg. Tre och en halv timmar senare var klockan 02.00 i Indien och vi var framme. Planet från Seoul skulle landa ungefär samtidigt, men det var försenat cirka två timmar så vi blev kvar på flygplatsen, men det gjorde inget för där utanför hade en stor skara människor samlats för att med trummor, blommor och välkomstplakat hylla sina deltagare i paralympics som var på hemväg från Rio och snart skulle landa. Det var en öronbedövande och alldeles fantastisk upplevelse att de alla dessa trängas för att komma nära sina hjältar. Hjältar som haft en lång och tuff väg i livet i detta land där det är långt ifrån enkelt att vara handikappad.

Till sist var vi i alla fall inne i Delhi och så nära vårat hotell som bussen kunde köra. Sista biten gick vi genom ett smala, tysta gator. Så här klockan fem på morgonen var det bara en av de sovande hundarna som vaknade till och skällde på oss. Längs gatan låg det massor kvar av dagens aktiviteter, skräp och matrester från både försäljning och matlagning. Och hundarna var inte de enda som låg och sov. På allt som gick att ligga på låg också en människa. Mest unga män, men även äldre och ett barn. De låg på vagnar, i kärror, på bord, tältsängsliknande bäddar på rostiga ben, sitsen i sin tuctuc, en kartongbit eller direkt på marken. Barnet hade ett tygstycke över sig. Jag har ju besökt några andra stora städer i länder med mindre god ekonomi, men detta är det värsta jag har sett, både när det gäller hur skitigt och skräpigt det var och hur människor i staden har det. Detta trots att Indien är ett av världens rikaste länder.

Torsdag 22 september

Vi tog sovmorgon. Lena och jag steg ändå upp förhållandevis tidigt och åt frukost på hotellet strax innan frukostserveringen stängde och sedan tog vi en promenad i vårat kvarter. Vi bor i utkanten av den del av staden som kallas New Delhi. Det betyder dock inte att det är nytt och modernt här. Tvärtom så är det mesta gammalt och slitet. Folklivet var i full gång sedan flera timmar. Matgrytorna puttrade, kolgrillarna osade, skomakarna putsade, frisörerna rakade, hantverkarna högg och hamrade och slipade, försäljarna hälsade, tuctuc-chaufförerna erbjöd skjuts, barnen tittade och massörerna vinkade åt oss att komma, en och annan kossa vankade förbi och till allt detta hördes det konstanta ljudet av motorer och signalhorn. Kaotiskt, fantastiskt, förfärligt och spännande.

Klockan ett åkte vi allesammans iväg i tre bilar på en liten rundtur i staden. Första besökte blev i sikhernas stora helgedom, templet Gudwara Bangla Sahib. Det är ståtligt och vackert som tempel brukar vara. Templet är ett vallfärdsmål för sikher och många hade kommit dit för att sittande på golvet i själva bönesalen lyssna på de heliga skrifterna mässas upp och ge sig själva en stilla stund.
På tempelområdet finns också ett stort kök där det lagas mat för flera tusen personer varje dag. Det är en omöjlig uppgift att försöka beskriva det köket, men försök föreställa dig ett stort, alltså jättestort varmt rum, där människor sitter på golvet och skalar lök, hackar grönsaker och kavlar naanbröd, där svarta jättekittlar i långa rader står över var sin liten eld med puttrande grytor och såser i, där någon kör fram kol på en trävagn, någon häller upp ris i stora hämtare och där andra går omkring och serverar de åttahundra åt gången som sitter på golvet bakom en glasvägg och väntar på att få dagens mål mat. Tillagat och serverat av frivilliga. Jag gick förstummad runt och kände värmen, dofterna och kärleken. Samt skickade en liten tanke till miljöinspektören där hemma...

Sedan åkte vi vidare till presidentpalatset och militärhögkvarteret, två enorma byggnader i röd sandsten, och till Gate of India, Delhis motsvarighet till triumfbågen. Sevärda byggnader i all ära, men det intressantaste för mig är att se folklivet. Längs den långa breda stenbelagda gångvägen på båda sidor om bågen ligger en härlig park med grönt gräs och stora träd som skänker välbehövlig skugga till alla de grupper av människor som sitter under träden och äter, diskuterar, läser eller sover. Över träden flyger massor med fåglar, bland annat någon slags hök som man för övrigt ser sväva över staden på många andra ställen också.

Värmen är jättejobbig, det är runt 40 i skuggan, så vi kände att rätt sak att fortsätta med var att sitta ner på ett avkylt ställe. Vi slog på stort och åkte till Hotel Imperial som är ett av de lyxigaste hotellen i stan och som serverar allt från afternoon tea till flerrätters middagar. Jag åt en rispannkaka. På den låg en mix av finskurna grönsaker och örter och till den fick jag en odefinierbar sås och en tomatpickles. Det var jättegott.

Efter lite välbehövlig vila hemma på vårat hotell som inte alls är lika lyxigt men har en mysig takservering bjöds vi på en god välkomstmiddag där uppe. Och sedan vilade vi igen :)

Fredag 23 september

Vi hade bilarna med chaufförer till vårt förfogande de två första dagarna. Denna morgon åkte vi till stadsdelen Old Dehli. Där fortsatte vi med rickshaw (cykeltaxi). Även här var trafiken rätt häftig på sina ställen, man fattar inte att det inte sker fler olyckor, men så länge alla följer de oskrivna reglarna så funkar det oftast bra. Hastigheten är ju inte heller särskilt hög. En annan sak som slog mig är att det är första gången jag ser att så gott som alla motorcyklister har hjälm, även de flesta som sitter bak. I stort sett de enda undantagen man ser är några enstaka sikher som inte tar av sig turbanen.

Det första stället vi stannade vid var vid en stor moske´ som höjer sig över
omgivningen. Som så många andra större byggnader här är den byggd av röd sandsten. Det är vackert. Det råkade vara dags för fredagsbön precis när vi kom så vi fick inte gå in, men det var ett härligt område med marknad intill. Färska livsmedel, lagad mat, skor, kläder och allt möjligt man kan tänkas vilja köpa. Ja, så där som det brukar vara på marknader i många asiatiska länder. Stökigt, doftrikt, ljudligt och härligt!

Nästa sandstensbyggnad var Dehlis Red Fort. Det byggdes på mitten av 1600-talet på order av kejsaren Shah Jahan. Det är stort och vackert med vackra parker innanför murarna. Där sprang också små ekorrar, ja alltså riktigt små, typ 1 deci utan svans. Ursöta och orädda.

Det roligaste tycker ju jag som sagt är folklivet, även om det inte alltid är roligt att se. Från rickshawen hinner man se mycket av vad som händer längs gatorna, och sedan när vi hade kommit tillbaka till hotellet tog vi en promenad i kvarteren där vi bor. Den här gången gick vi mot viadukten under en stor väg. Där har flera sitt hem på en filt. Bland annat höll en ung mamma på med att söva sina två små barn. På ett annat ställe såg jag en som hade bosatt sig bakom en stor vägskylt. På den kunde han hänga upp påsarna med sina tillhörigheter.

På kvällen körde vi frågesport på takterassen. Då lärde jag mig bland annat vid vilken temperatur vatten är tyngst. Någon som vet?

Lördag 24 september
Det brukar sägas att alla som åker till Indien får magsjuka. Jag som aldrig har haft magsjuka på någon resa åkte hit med någon slags tro att jag inte skulle få det här heller. Redan på fredagen blev vår reseledare kass i magen och på kvällen samma dag blev en av reskamraterna sjuk. Nästa morgon var vi tre som vaknade med en otrevligt knorrande i buken. Senare samma dag fick ytterligare en det, och nästa dag ytterligare fyra.
Vår planerade rundtur till en marknad, Lotustemplet och Gandhimuseet blev med andra ord inte av. I stället låg jag i sängen med återkommande näradödenkänsla när magkramperna förkunnande att det strax var dags att återigen förflytta sig de sju stegen till toaletten och där släppa ut en större mängd vatten som borde benämnas 7+++ på Bristol Stool Scale. Dessvärre var sju steg emellanåt för mycket, och en gång tuppade jag av i dörren, men hann känna det komma och lägga mig ner på golvet så det gick ändå bra.

Söndag 25 september
Nå, det finns ingen anledning att fördjupa sig mer i detta med magsjukan. Nästa dag hade magen lugnat sig något och smärtan minskat men febern ökat. Dock var det ändå bara att stiga upp eftersom vi skulle åka vidare. Med olidlig kraftansträngning lyckades jag packa en sak i taget om jag vilade en stund mellan varje, och till slut hade jag på något mirakulöst sätt bytt liggplats till ett säte i bussen.
Vi åkte cirka 20 mil västerut till staden Mandawa, som är känd för sina ”havelis”, stora bostadshus som har målats vackert med stora hinduiska motiv av kända konstnärer. Tyvärr orkade jag ju inte gå med och titta på dessa konstverk.
Vi bodde den natten på ett trevligt hotell en bit utanför staden som antagligen var ett försvarshökvarter eller något liknande från kolonialtiden. Poolen hade jag gärna kastat mig i, men...



Måndag 26 september
Bättre men inte bra, och fortsatt resa i västlig riktning mot Tharöknen som ligger på gränsen mellan Indien och Pakistan. På vårt resmål möttes vi av kameler som snällt låg och väntade på att vi skulle kliva upp och sätta oss på dem. Det gjorde vi och i kvällssolens sken red vi sakta genom den torra stäppen. Min kamel var ett sto som hette Somar. Hon var lugn och fin och ville gärna ta sig en tugga av de goda buskarna längs vägen. Efter en sisådär fyrtiofem minuter kom vi fram till vår bostad för natten, en samling ökentält i kraftigt tyg. Vita på utsidan och gula med orangea dekorationer på insidan och utrustade med två sköna sängar, ett bord med stol och badrum med dusch och toa. Lyxtält med andra ord. På kvällen tändes en eld och vid den spelade en man sitar och sjöng gamla indiska, sorgsna sånger tillsammans med sin unga fru och lille son. Jättemysigt! Det bästa med dagen var ändå att mina bättre stunder mellan de fortsatt onda och orkeslösa, infann sig precis under kamelridningen och musiken. Att jag inte klarade av att äta eller bada i swimmingpoolen som vi stannade vid några timmar när det var som hetast, gör inget.

Tisdag 27 september
Vi lämnade tältlägret och åkte in till staden Bikaner och dess Red Fort. Vi kom lite för tidigt för att det skulle ha öppnat, så det bestämdes att åka tuc-tuc genom staden som är ganska stor, till en marknad. Jag kände att jag inte hade krafter för varken tuc-tucfärd eller att gå omkring på en stökig marknad, och det var svalt och skönt inne på fortområdet dit man kunde gå även när det var stängt, dessutom håller jag på med en jättebra bok, så jag bestämde mig för att stanna kvar där medan de andra åkte. Jag satte mig i en liten trappa i skuggan och förflyttade mig in i bokens värld. Det var nog ingen som inte tittade eller stirrade på mig, men jag fick vara helt i fred, ända tills... eller om jag tar det från början så kom det en stor skara skolelever som skulle besöka fortet. Kanske var det en hel skola för de var i alla åldrar och minst en 70-80 stycken, kanske fler. Ungarna i alla åldrar tittade och viskade när de såg mig. De fick ställa sig bredvid ingången och vänta på att få gå in och hade stått där ganska länge när de plötsligt kommer gående mot mig, allihopa. De kom lugnt men bestämt i samlad tropp ända fram till mig, alltså jättenära så att de kunde röra vid mig, men det gjorde de inte. De närmaste satte sig ned på knä i en tät cirkel runt mig och resten fyllde på bakifrån så det blev en tät mur med flickorna framför mig och pojkarna bakom. Sedan bara tittade de på mig utan att säga någonting. Mitt i gruppen stod den unge läraren och stirrade han också. Jag tittade uppfodrande tillbaka på honom, då ställde han sig längst bak, utan ett ord. Jag tittade på barnen men sa ingenting, tänkte att jag ska då inte ta några initiativ. Efter en stund frågade en flicka vad jag heter och det svarade jag på. Sedan sa ingen något mer förrän läraren plötsligt befallde dem att gå tillbaka och då gjorde de det. Det var helt surrealistisk. Läraren måste alltså ha gett eleverna tillåtelse att gå fram och titta på mig! Man baxnar.

Sedan fick jag i alla fall läsa boken i lugn och ro tills de andra kom tillbaka. Några gick in i fortet och såg sig om, andra stannade utanför med mig. De berättade att det hade varit väldigt intressant att åka genom staden och sedan gå omkring i det som de trodde skulle vara en utomhusmarknad, men som visade sig vara ointressanta småbutiker, så det var ju lite trist, men de fick uppleva indiskt gatuliv med alla dess ingredienser och det är alltid intressant.

Resten av dagen var vi i bussen igen och på kvällen kom vi till Jaipur.

Onsdag 28 september
Jaipur är en rik stad. De flesta som bor här har arbete och bra bostäder. Barnen går i skola och det är inte ovanligt med högre utbildningar. Staden är också förhållandevis ren för att vara i Indien, det ligger till exempel inte mycket skräp på gatorna. Längs staden löper bergskedjan Aravalli. Uppe på den byggde Raja Man Singh I ett fort till sig och sina tre fruar någon gång på slutet av 1500-talet. Fortet däruppe på berget är förstås stort och flådigt, men för säkerhets skulle nöjde han sig inte med det utan byggde också en lång mur som slingrar sig runt det däruppe på berget. Lite som kinesiska muren, fast kortare.

Vi började dagen med att åka dit och titta och fast vi börjar tycka att det är väl mycket fort i detta land så var det absolut intressant att se den vackra arkitekturen och framför allt målningar och dekorationer.

Sedan åkte vi till ett försäljningsställe av textilier och mattor i hög kvalitet, där man fick se olika steg i den fantastiska tillverkningsprocessen. En äkta indisk handgjord matta tar fem år att tillverka! Mjuka och slitstarka är de och ofta väldigt vackra. Vi förundrades över att priserna inte var högre än de var. Det var nästan så att jag hade kunnat tänka mig att köpa en matta, det fanns en som var helt underbart fin. Men det fick vara.

Lena och jag som fortfarande inte kände oss hundra efter magsjukan och hade svårt att tåla eftermiddagsvärmen som hade börjat tränga sig på, åkte tillbaka till hotellet och tog en lugn eftermiddag. Men på kvällen kände vi oss fit for fight och hängde med till en bar där man kan äta ”allt möjligt” det vill säga pizza och sånt, och det gjorde vi. Snacka om ett fall framåt!



Torsdag 29 september

Idag åkte några av oss iväg till två tempel som ligger på en utstickare av bergskedjan, Soltemplet och Aptemplet. Det vill säga Soltemplet ligger uppe på berget medan Aptemplet ligger nere i en skreva. Det tog väl en 45 minuter att åka dit i tuctuc i morgontrafiken, så det var en upplevelse i sig. Jag har börjat få koll på en del av trafikreglerna nu:
1) Väjningsplikt existerar inte, det viktiga är att inte köra på dem som är i vägen.
2) Hålla avstånd betyder att se till att ditt fordon aldrig tar i något annat fordon.
3) Om du vill köra om någon för att kunna svänga åt något håll framför dem så vifta lite med handen så att de fattar det.

Framme vid området där templen ligger var det bara att börja knata upp för berget. Det var en utmaning med råge kan jag säga, i värmen och utan att ha ätit ordentligt (förutom de fyra små pizzaslajserna igår) på sex dagar. Men det gick bra, bortsett från att Lena och jag gick fel och aldrig kom till Aptemplet. Som tur var sa de andra att det inte var så mycket att se och att det inte var så många apor där. Det var det däremot längs vägen upp. Jag blev attackerad av två stycken, en som försökte rycka av mig min vattenflaska och en som kastade sig upp på baksidan av benen och högg tag i byxorna. Förutom apor träffade vi smågrisar, en ko, miniekorrar och en närgången get.

Efter den strapatsen var det vila resten av dagen som gällde för en konvalescent mage. Visserligen har den blivit bra nu, men den gör sig ändå titt som tätt påmind via plågor.