Detta blir sista inlägget från resan. I morgon åker jag hem. På grund av att jag var så dålig så länge ställde jag in vandringen nästa vecka. Visserligen har jag blivit frisk nu, men jag vill vara i bra form och jag ska vandra i fem dagar Himalaya, och det är jag fortfarande inte. Svårt för maten här har jag också, har liksom blivit bränd på den.  Även om det hade varit roligt att vandra, så känns det bra att åka hem i morgon. Kanske lägger jag in några bilder när jag kommit hem.

Lördag 15 oktober

Nej, det blev inte bättre väder igår. Eller jo, nere i stan var det soligt senare på dagen – fast det kom en riktig störtskur också vid femtiden på eftermiddagen – men molntäcket över Annapurna vek sig inte, så idag på morgonen åkte vi vidare utan att ha fått se det majestätiska fjället. Nåväl, vad är väl en bal på slottet...

Vi hade ännu en lång resa idag från, Pukhara till Kathmandu, men landskapet är så vackert så det är riktigt angenämt att åka igenom det. Vi körde längs Trishulifloden även idag, och precis som i torsdags slingrade sig vägen på den branta och frodiga bergssidan, med stup ner till floden på ena sidan och bergvägg rakt upp på den andra.

Ju närmare Kathmandu vi kom, ju mer tätnade trafiken. Det vill säga, ju fler bussar blev det. Det finns ofantligt många bussar här och alla är överfulla. Fler motorcyklar blev det också förstås, men ungefär samma mängd lastbilar. Vägen dammade och motorerna rusade. Vägen blev dessutom allt brantare och kurvigare. Kathmandu ligger i en gryta på cirka 1000 meter över havet, omslutet av berg som är runt 500 meter högre. Vi måste förstås upp på kanten av ett av de bergen för att komma ner till staden. Vägen sicksackade sig upp, med dalen längre och längre nedanför och den i det närmaste stillastående kön av bussar och några bilar ovanför. Sista kilometrarna upp till toppen tog 45 minuter på det viset. Men vi klagade inte. Utsikten var fantastisk. Och sedan när vi körde över krönet bredde Kathmandu ut sig som ett lapptäcke nedanför oss.

Kathmandu är en märklig stad. De flesta hur är tre-fyra våningar höga och målade i alla möjliga färger, orangea och rosa, knallblåa och knallgröna, gula och röda. De ligger tätt, men bara några i grupp, sedan finns det risfält och en del andra odlingar innan nästa grupp med hus. Och så mitt i alltihop lämningarna efter jordbävningarna. Det ligger så mycket bråte på vissa ställen så det går inte att föreställa sig. Tegelstenar, stora plåtbitar, krossad betong, brädor, trasiga fönster, armeringsjärn, jordhögar... Husrester, snabbt hopbyggda plåtskjul, tältläger. Och samtidigt en levande turiststad full med kommers och nöjesliv, och en modern (ja, mer eller mindre) huvudstad med banker, kontor och företagskomplex.

Vi bor på ett enkelt med fint hotell i backpacker- och trekking/klätterkvarteren. Gatorna är trånga och fulla av sådana turister och försäljare, blandat med en och annan invånare. Det finns mycket att köpa om man vill det, inte minst hantverk och friluftsutrustning till riktigt bra priser. Men nu är ju jag ingen shoppare och känner mig dessutom ganska mätt på sådant nu, så det blir verkligen inga stora inköp gjorda.


Söndag 16 oktober

Det var idag det skulle ske! Det som jag har sett allra mest fram emot på hela resan; flygturen vid Mount Everest! Kvart i fem (ja, på morgonen) åkte vi iväg till flygplatsen. Efter incheckning och säkerhetskontroll satt vi en god stund i inrikeshallen och väntade på att vårat flyg, Flight 302 till Mountain, skulle ropas upp.

Sedan gick vi ombord på ett 30-sitsigt propellerplan. 20 passagerare var inbokade så att alla skulle få en fönsterplats. Molntäcket låg tätt över bygden, och strax efter att vi hade lyft körde vi igenom det. Och sedan... sedan fanns det där, Everestmassivet, ståtligast på jorden, med 7000- och 8000-meters toppar på rad, bländande vita i solskenet där ovan molnen. Det var euforiskt. Så häftigt! Obeskrivligt. Och till slut, i eget majestät, Mount Everest. Jag känner fortfarande ruset när jag tänker på det. Underbart, fantastiskt, överväldigande. Högst på jorden! Fatta!


 

Ja här kommer första inlägget från Nepal. Efter Indien är det som att komma till paradiset.

Måndag 10 oktober

Efter en lång bussresa kom vi till Sounali, den indiska gränsstaden mot Nepal. Passkontrollen låg cirka en kilometer från gränsen, så när vi hade blivit utstämplade från Indien, tog vi cykeltaxi med allt vårt bagage dit. Trots att vi skulle söka visum gick det sedan snabbt, nepaleserna visade sig vara effektiva. Från gränsen var det bara en kort bussresa till vårt hotell för natten. Vi slogs på en gång av tystnaden, eller rättare sagt avsaknaden av det evinnerliga tutandet, och av att det var så förhållandevis lite skräp. Och ingen koskit på gatorna.



Tisdag 11 oktober
Resan fortsatte mot vårt första mål i Nepal; Chitwan Nationalpark. Om man tittar på en karta över Nepal ser det alldeles platt ut i söder, tills Himalaya ser ut att plötsligt resa sig liksom från ingenstans. Precis så är det i verkligheten också. Tänk dig att du kör genom Skåne i mil efter mil, och sedan plötsligt är du vid Kebnekaises fot. Typ så är det.

Den lilla staden Chitwan ligger i nationalparken och är helt genomsyrad av den. Elefanter tillhör gatubilden och ett och annat spår efter noshörning bakom husknuten verkar inte vara något att höja på ögonbrynen över. Folk jobbar med att vårda nationalparken, arrangera turer i den, som guider eller med någon service som vänder sig till besökarna till den.

På eftermiddagen skulle vi gå en tur med guide. Jag var lite sur för någon hade sagt att det var en stadsrundtur och jag kunde inte fatta varför i hela friden vi skulle göra det. Det visade sig att jag hade fattat helt fel. Vi gick en promenad längs floden Rapti – och vi hade inte gått långt innan vi fick se en noshörning som stod i vattnet cirka 70-80 meter ifrån oss!
Det är den stora enhorniga noshörningen, den största av noshörningarna, som finns här. Och det var verkligen en jätte som stod där i vattnet och svalkade sig. En jättevacker jätte! Lycka.

Vandringen avslutade vi vid solnedgången på en strandbar. Till en kall äppelcider funderade jag på varför det heter noshörning och inte noshorning...

 

 

 

Onsdag 12 oktober

Tidig morgon och en rask promenad ner till floden där vi satte oss alla tio plus tre guider i en lång kanot, en sådan där som är uthuggen för hand av en enda trädstam. Längst bak stod en av guiderna och styrde, men paddla behövde han inte för det var precis så strömt så att vi fick en alldeles lagom stilla fart i den vackra morgonljuset. Vi hoppades förstås på att få se några krokodiler kravla sig upp efter natten under vattenytan, för att sola sig varma på strandbanken. Några små söta hjortar och vackra fåglar behagade dyka upp först, bland annat en påfågel högt uppe i ett träd – och till slut fick vi även se en krokodil som låg på sanden vid kanten av de höga gräset och hade det lugnt och skönt. Fast vi såg den förresten inte från kanoten, utan det var när vi hade klivit ur och börjat vandra i regnskogen. Det var verkligen så fuktigt där att det liksom regnade från djungelträdens blad. Vi såg ytterligare en krokodil i vattenkanten, och en flock med små söta, prickiga axishjortar. Och många vackra, färggranna fåglar.

Elefanthållning är en självklarhet här. Elefanter används till många saker. Turistridning är bara en liten del. All djurhållning kan ju diskuteras, i grunden är den ju alltid onaturlig om man med det menar att det inte är som naturen själv hade ordnat det, och renodlar man argumenten så är det svårt att se någon principiell skillnad mellan att ha en hund i koppel och att kedja en elefant. Djur som lider på grund av människors hantering finns ju överallt och bland alla djur. Att generellt döma ut djurhållning av ett visst djur är svårargumenterat, och dessutom tycker jag det är rätt magstarkt att döma ut en gammal kulturell tradition utan att egentligen veta hur den har fungerat, vilket jag har en känsla av att de flesta som uttalar sig inte gör.

MEN - det är oerhört tragiskt att se elefanterna stå kedjade, de ser inte ut att må bra. Att djur piskas, slås och sparkas för att lyda är också motbjudande, och det gör de när elefanterna vill något annat än sin ryttare. Dessutom har jag ingen som helst lust att rida på en elefant, det verkar bara obekvämt och inte det minsta roligt. Så även bortsett från elefanthållningsfrågan var valet att inte rida ut på safari på elefant lätt.

I stället åkte jag på eftermiddagssafarin i jeep, och det visade sig i efterhand vara ett bättre val, även ur synpunkten att få se djur. Inte för att vi såg särskilt många, men vi såg några hjortar, ett par storkar, en örn som satt i ett träd alldeles nära oss och sedan flög iväg mitt framför oss, och på långt håll en noshörning som simmade i en sjö. Men bäst av allt: en liten bebiskrokodil! Krokodilmamman lägger ägg i juni före monsunregnen börjar och efter tre månader när monsuntiden är över kläcks ägget. Ungen får klara sig själv och många blir förstås mat för bland annat örnar och falkar. Den som vi såg var ungefär tre decimeter lång och låg på en stock vid en å. Den var så himla söt!

Innan middagen i kväll bjöds vi på underhållning av en lokal grupp dansare. De tillhör en folkgrupp som bor i det här området. De är jordbrukare och kommer ursprungligen från Indien. Till trummor dansade de härliga danser med jordbruk och högtider som tema. De var jätteduktiga och det var riktigt roligt att se.

Torsdag 13 oktober
Pokhara är den stad i Nepal dit många reser för att vandra i Himalaya. Härifrån utgår den kända vandringen Annapurna circuit som anses vara den bästa i Nepal och en av världens klassiska vandringar. Idag körde vi hit på en smal och väldigt skumpig väg som slingrade sig längs den branta bergssidan där den lummiga djungeln växte tät. Nedanför oss rann floden Trishuli och här och var, där berget var lite mindre brant, såg vi små byar med risodlingar på de bördiga kullarna. Behöver jag säga att det var fantastiskt vackert?

När vi kom fram till Pokhara på eftermiddagen såg jag på en gång att det är precis en sådan stad som jag hade förväntat mig; turistisk med en enda inriktning: vandring. Att det finns butiker som säljer annat än vandringsprylar är ingen motsättning. Inte heller alla pubar och restauranger. Atmosfären är precis så lay back som i andra sådana här städer på jorden. Flip-flop och vandringskängor, vad mer behöver man liksom? Precis som på andra ställen finns här också ett digert utbud av adrenalin- och endorfinhöjande aktiviteter som bungyjump och paragliding.

Vi tog en solnedgångspromenad längs den fina sjöstranden mitt i stan och kollade också in en del butiker, bland andra några med riktigt fint hantverk, innan vi käkade en pizza till middag. Magen är bra nu, men asiatisk mat nej tack.



Fredag 14 oktober
Idag steg vi upp snortidigt för att hinna upp till Sarangkot innan soluppgången. Det är den plats fär man kan stå och se hela Annapurnamassivet med den trekantigt formade Annapurnatoppen med sina 8091 meter över havet i ståtligt majestät i mitten.

Det tjocka molntäcket som dolde sig i mörkret ignorerade vi. Vem tror på moln när man har längtat så länge efter att få se denna fantastiska vy? Ganska snart blev det dock tydligt att morgondimman inte hade tänkt släppa fram solen denna dag, utan tvärtom tjockna på. Vädrets makter kan man ju inte styra, men besvikelsen tar inte hänsyn till det... Nu sitter jag här och skriver och hoppas att det ska klarna upp till i eftermiddag så att jag kan åka dit upp igen och få se de vackra vita bergen. Snälla, håll tummarna!

 

Här kommer mitt sista inlägg från Indien. Idag har vi passerat gränsen till Nepal. Det känns jättespännande, men mer om det nästa gång. Nu handlar det om de fyra sista dagarna i Indien.

Torsdag 6 oktober

Idag åkte vi vidare till Khajuraho. Där finns några välbevarade hindutempel, kända för sin speciella utsmyckning. Vi bestämde oss för att besöka dem i morgon, innan det blir för varmt. Eftersom resan varit lång och kroppen är som den är, blev det i stället en välbehövlig vila när vi kom fram.

 

 

Fredag 7 oktober
Vi valde att besöka det ena tempelområdet som ligger mitt i staden, i en vacker park. Templen är utsmyckade med tusentals små uthuggna figurer som föreställer djur, musiker och erotik. Och det är verkligen tusentals av dem, kanske miljontals. Väggarna, från golv till tak, på utsidan och insidan, är dekorerade med figurer som bara är några decimeter höga. Gruppsex i många tänkbara konstellationer. Och så en och annan gud däremellan.
Vi gick runt och tittade på templen någon timme, och det var intressant och fascinerande, men hettan och magen satte som vanligt stopp för mer ansträngning än så. Men då hittade vi ett välkylt kafé och eftersom jag har fått tillbaka lusten att dricka kaffe, så blev det en cappuccino. Inte speciellt god, men ändå. Ytterligare ett fall framåt, även om magen inte är snäll mot mig idag. Eftersom vi har en natt på tåg framför oss känns det lite bekymmersamt hur det ska bli.

Tåget gick inte förrän kvart i 12 på kvällen. När vi kom till stationen i god tid, var det redan fullt med folk som väntade. Eftersom Khajuraju är avgångsstation för tåget till Varanasi kom det inbackande till plattformen i god tid och vi kunde gå ombord för att hitta våra platser.
Vagnen, som var så kallad turistklass, var öppen med britsar på båda sidor. På ena sidan var det trevåningssängar, mitt emot varandra, ungefär som i en svensk liggvagn, men utan vägg mot gången. På andra sidan var det två våningar med britsar som gick längs med väggen.
Britsarna var klädda i blå galon som kändes hyfsat fräscht, även om tåget i övrigt inte kändes särskilt rent. På min brits satt en liten groda, som snabbt hoppade iväg uppför väggen när vi blev för närgångna.

Jag och två andra ur gruppen hamnade tillsammans med fyra tjattriga litauer, men när tågvärden hade kommit med en kudde och två lakan till oss var och alla hade bäddat och lagt sig, blev även de tysta när vi släckte lampan i taket. Tåget gungade rejält sidleds och jag vaggades snabbt till sömn. Det var faktiskt ganska bekvämt, och även om jag vaknade några gånger sov jag gott.

I vagnens ändar fanns toaletterna. Åt ena hållet var det bara hål i golvet, men i den andra änden stod det ”western style” på dörren, och i början av resan var den faktiskt förvånansvärt ren.
Jag tyckte att vi stod mycket och länge stilla under natten, och vid ett tillfälle tutade tåget massor. Kor på spåret, tänkte jag innan jag fick för mig att det var ett mötande tåg. Sedan somnade jag om.

 

 

 

Lördag 8 oktober

Tio över elva, nästan en och en halv timme försenade, kom vi fram till Varanasi. MEN... vi fick inte köra fram till perrongen på grund av att det var för många tåg där samtidigt, så vi blev stående i värmen några hundra meter innan stationen. Där stod vi. Minuterna gick. Vi drack vatten. Minuterna fortsatte att gå. Vi drack mer vatten. Minuterna gick. Svetten rann nerför ryggen. Minuterna gick. Efter en timme och femtio minuter började tåget sakta köra fram till perrongen.

På vägen till vårt hotell såg vi att Mac Donalds inte låg långt ifrån, så det blev ett besök där på en gång. Ett litet chicken meal var det mesta jag har ätit vid ett och samma tillfälle på över två veckor. Men sedan blev det inte mycket gjort under resten av den dagen.

 

 

Söndag 9 oktober

Idag började vi dagen tidigt för att göra det man åker till Varanasi för att göra. Om man inte är hindu, vill säga, för då åker man hit minst en gång i livet för att bada på denna heliga plats i den heliga floden Ganges, eller Ganga som den egentligen heter. Varanasi heter förresten egentligen Varalasi, men ett tjockt l-ljud som bildas långt ner i svalget och sedan liksom stöts fram med tungan från långt bak i gommen. Eftersom engelsmännen inte kunde uttala det, sa de det helt enkelt Varanasi i stället och stavade det så.

Hinduer åker också hit av ett annat skäl. De vill dö här, så när de börjar bli gamla och sjuka åker de hit, bor på ett slags hem för dem som väntar på döden och använder sina besparingar till att köpa den ved som behövs för att deras kropp ska brinna upp. Om de har råd, vill säga. De kastlösa och en del som tillhör de lägre kasten har kanske bara råd att köpa ved som räcker till att halva kroppen ska brinna upp.

Men vi gjorde alltså det turister åker hit för att göra; sakta åka med en gisten träbåt på floden och se alla dem som kommit för att bada denna morgon. Männen tar av sig kläderna förutom det de har på underkroppen, vilket oftast är en sarong, och kvinnorna går i med kläder. Många bara står i vattnet, andra tvättar hela kroppen, en del doppar huvudet upprepade gånger och några få simmar omkring. Sedan går de upp, torkar sig och männen klär på sig igen. Och så sätter de sig tillsammans med sin grupp som de rest hit med, på någon del av trapporna som leder ner till vattnet.

På ett par ställen längs stranden brinner eldar. Det är där de kremerar de döda. Det har inte gått många timmar sedan de dog. Om de haft råd har de blivit svepta i vita lakan med en blomsterdekoration. Annars ligger de nakna. Familjens fäder är klädda i vitt och har rakat huvudet. De ser på medan några andra män bygger upp som ett altare med veden och sedan lägger den döda på det och slutligen täcker kroppen med ytterligare ett lager ved innan de tänder på. Alltsamman tar cirka tre timmar. Sedan skrapas askan ihop och läggs i en hög med askan från alla andra tills alltsamman töms ut i floden. Männen är där tills det har brunnit klart, men kvinnorna är hemma. Floden är inte en plats för att sörja, det gör man hemma. Här tar man bara hand om kroppen. De har fastat sedan den anhörige dog, men när det är klart skyndar de hem och äter.

Vi såg två kremeringar på nära håll. Personer som förmodligen hade dött under natten. Klockan var bara åtta på morgonen.

På kvällen åkte vi tillbaka till den heliga platsen vid floden. Varje kväll hålls ceremonier där. Tusentals människor samlas för att vara med. Sången skränar ur högtalare och på vid sju uppbyggda altare genomförs ritualerna med rökelse, eld och blommor. Folk satt på marken och på trappstegen ner mot floden. En och annan sällskapssjuk ko la sig tillrätta nära någon människa och krävde att bli kliad. Det var också massvis med människor i båtar som låg tätt i vattnet.

Vi åkte dit med cykeltaxi. Det tog en timme och var en upplevelse i sig i den livliga eftermiddagstrafiken. Tuc-tucar, bilar, cyklar, minibussar, motorcyklar, taxicyklar, kossor, hundar och en massa människor i ett tät och vilt tutande blandning. Och staden dekorerad med miljontals lampor i olika färger som blinkar och bildar mönster. Dofter av mat, blommor, rökelse och avgaser. Och så här och där skränet och skramlet från alla tillfälliga tälttempel som står där i nio dagar på grund av festivalen.

Det var en fantastisk kväll. Min sista i Indien och den första som jag orkade njuta av.

 

 

Sammanfattning Indien

Tänkte försöka beskriva lite kort hur jag har upplevt dessa två och halv veckor i Indien. Ska kanske börja med att säga att jag egentligen aldrig har haft någon riktig längtan att åka hit. Det har Lena däremot, ända sedan hon gick i åttan (!) och när hon ville att jag skulle följa så tyckte jag ändå det skulle bli roligt och intressant att se landet.

Det har det också varit. Mycket intressant. Men det går inte att komma ifrån att magsjukan har lagt sordin på totalupplevelsen. Jag har inte orkat vara den nyfikna, initiativrika, aktiva resenär som jag annars är. I stället har jag måstat anstränga mig för att göra de saker jag absolut inte ville hoppa över, och även om jag har sett mycket intressant, har jag haft svårt att tycka om det – och jag har till och med räknat dagarna till hemfärd.

 

Sedan är det ju också så, att mycket av de man ser i Indien ska man inte tycka om. De enorma socioekonomiska skillnaderna mellan människorna, kvinnornas underordnade och osjälvständiga liv, smutsen och miljöförstöringen tillhör det som man slås av först och främst. Och djurhållningen, trots att allt i naturen är gudomligt och hinduer inte får döda djur, sparkar de hundar och bär omkring på fåglar i pyttesmå burar. Och så trafiken då, den är ett kapitel för sig. Trots att ingen stressar, skapar den stress.

Jag kan uppriktigt säga att jag inte tyckte om Indien alls för bara några dagar sedan. Tänkte att det är inte ens vackert. Sista kvällen som blev så härlig, och då jag också äntligen mådde bra, vände dock lite på min negativa syn. Det finns mycket som fascinerar här!

Men jag kommer aldrig att åka tillbaka.

Dags för ett nytt inlägg. Uppkopplingarna här har en del att önska, men i kväll verkar det funka. Trots fortsatta tarmbekymmer har vi det bra och har hunnit med en del fantastiska upplevelser.

Fredag 30 september

Efter cirka fyra timmars bussresa kom vi fram till Rathamborne, staden vid det stora naturreservatet med samma namn. Och det är inte vilket naturreservat som helst – här lever ett femtiotal tigrar. Vi hoppades förstås få se några av dem, eller åtminstone en, när vi skulle på safari nästa dag.

Nu när vi kom fram hade vi möjlighet att åka och titta på ett fort (!) och trots känslan av att ”har du sett ett, har du sett alla” hängde jag med. Det visade sig vara riktigt fint, där det ligger högst uppe på ett berg i nationalparken. På vägen upp passerar man igenom fyra portar som är konstruerade så att elefanter inte ska kunna forcera dem. Dels har de en massa små ”horn” som sticker ut över hela dörrarna, dels är de inbyggda i ett hörn av muren så att det inte finns någon plats för elefanterna att ta sats för att trycka in porten.

På vägen upp var det massor med söta, nyfikna och vänliga makaker (en sorts apor) som hoppade och klättrade omkring. Jag såg en hona med en liten unge som höll sig fast om hennes mage när hon tog några jätteskutt rakt uppför en hög vägg, hoppade flera meter till en avsats och sedan fem-sex meter över till en hög mur.

Innanför fortets murar finns förutom själva palatset flera tempel och andra byggnader. Området är jättefint att promenera omkring i och guiden som visade oss runt var intressant att lyssna på.

Det var den dagens strapats. Magen som hade lugnat ner sig behagade tyvärr inte fortsätta på den vägen, men jag är inte i närheten så dålig som jag var, även om jag varken har matlust eller får behålla det lilla jag äter. Och någon överskottsenergi har jag inte.

Lördag 1 oktober
Tidig morgon och ut på tigerjakt!
Chansen att få se en tiger är tjugo procent, säger de, och tillägger att det finns många andra djur att få se. Ett av dem är leoparden, men vad chansen är att få se en sådan berättar de inte ens. Däremot finns det många små söta prickiga axishjortar och den större antilopen sambar, och såklart är det jätteroligt att få se dem, men det är ju ändå inte därför man åker dit.

Förväntansfulla åkte vi in på en av de små sandiga skogsvägarna som tigrarna tycker om att gå längs när de inte vilar, vilket de gör cirka 18 timmar om dygnet. När de vilar ligger de i snåren, inte långt från vägen, men är ändå för det mesta omöjliga att se från den. När de tar sin lilla morgon- och kvällsrunda går de efter vägarna för att undvika att få taggar i tassarna. Djungeln är full av taggiga buskar, och en tagg i tassen kan göra det omöjligt att springa och därmed också att skaffa mat. Sambaren är tigerns favoritbyte för att den är så stor att räcker som mat i flera dagar.

Besvikelsen hade blivit jättestor om vi inte hade fått se en tiger, men vi hade tur! Efter bara en liten stund låg det ett vackert djur helt synlig inte långt från vägen. Hon reste sig upp och kom ut på vägen framför oss och sedan gick hon i sakta mak framför oss i några hundra meter innan hon vek av och gick in bland träden. Vi körde fram lite längre och stannade för att se om hon skulle komma ut på vägen igen, och det gjorde hon. Nu kom hon sakta gående emot oss. När hon kom nära körde vi lite längre bort för att hon inte skulle känna sig trängd, och då kom hon lugnt efter. Behöver jag säga att det var fantastiskt??? Euforiskt!

Vi var ut på en tur på kvällen också. Fick inte se några fler tigrar (mer än en som rörde sig bakom träden en bit in i skogen) men två ödlor, två ugglor som så sött tittade ut ur sitt hål i ett träd, flera vackra fåglar bland annat kungsfiskaren och en stor läppbjörn som lufsade inne i skogen. Och så flera olika antiloper och hjortar.

Söndag 2 oktober
Idag åker vi vidare igen. Jag har blivit piggare och orkar sitta upp i bussen och titta ut på jordbrukslandskapet som vi kör igenom. På vägen är det många traktorer som med överfulla släp håller på och kör hem något som har torkat klart. Det har kraftig stjälk och långa smala blad och för att torka har det stått i uppåtstående balar ute på åkrarna.

Ibland kör vi genom små samhällen där människorna samlas vid de olika stånden där de kan köpa frukt, grönsaker och andra livsmedel eller ett färdigt mål mat.
Trafiken flyter på bra, men ibland blir det trafikstockning och då är den nästan alltid orsakad av kor som i behagligt tempo överväger om de ska flytta på sig eller stå kvar, eller kanske gå mitt i vägen en stund. För övrigt kan det mycket väl komma en traktor eller motorcykel mot körriktningen.

I städerna som vi kör igenom är sidan av vägen belamrad med överfulla bussar (även på taket), traktorer pimpade med tyg och glitter, kameler med lastvagnar, kor och människor. Ljuden, dofterna och hettan slipper vi undan i bussen, vilket jag faktiskt är väldigt glad över. Det är en känsla som känns märklig och ovan, jag brukar ju vara nyfiken och vilja gå ut och dra in atmosfären överallt, men magen, orkeslösheten och hettan tar ut sin rätt.

Vi kom fram till vårt hotell för natten ganska tidigt och för dem som ville och orkade fanns det gott om tid att njuta av poolhäng innan eftermiddagens aktiviteter. Jag vet inte hur du som läser föreställer dig en en indisk 70-tals byggnad. Detta hotell är nämligen en sådan. Det ligger utanför staden Kalahoe och är delvis självförsörjande på livsmedel genom sina ekologiska odlingar, sin fiskdamm och sina mjölkkor. Runt trevåningshuset i gult och rosa finns en stor trädgård med vackra växter och ett litet hinduiskt altare med en betongplatta framför som de kallar tempel.

Det var nog flera av oss som trodde att det pampiga huset med sina breda marmortrappor och stora öppna ytor var en herrgård från kolonialtiden, men jag tänkte för mig själv att målningarna i taket och på väggarna inte stämde utan verkade yngre. Det visade sig att jag hade rätt, huset byggdes som hotell på 1970-talet av den indiska familj som fortfarande äger det.

När vi kom välkomnades vi med traditionell musik; sitar, säckpipa, trumma och sång, och när vi gick in singlade gula blomblad ner på oss. Vi fick en färgfläck för lycka i pannan och bjöds på en traditionell välkomstdrink som vi alla tackar nej till varje gång. Det känns oförskämt men magen går först.

På landsbygden är det vanligt med ett fordon som kallas Juggad. Man kan beskriva det som en motor med ratt, förarsits och träflak. Den startas med vev och sedan är det bara att i sakta mak transportera folk, boskap, produkter eller vad det nu kan vara som behöver fraktas någonstans i närheten. Vi fick en liten åktur med en sådan längs en smal dammig väg på baksidan av hotellet. Sakta och skumpigt var det, men vi kom fram till vårt mål, en lantbrukarfamilj som vi skulle besöka. De visade oss lite om hur de arbetar. Farmor i huset berättade om familjen och rökte pipa. Barnen var nyfikna och ville gärna bli fotade.

När vi kom tillbaka till hotellet visade de oss runt på ägorna med djur och odlingar, och sedan fick vi vara med om en bönestund i templet. Vi fick var sitt slaginstrument i handen som vi skulle klinga med, lite som vi ville. Två män och en liten pojke gjorde slog på en trumma och två liknande klanginstrument, en höll i en bok och alla sjöng. Tomas stod mitt framför altaret med rökelsen. ”Kul grej” kanske inte är det sätt hinduerna skulle beskriva det på, men det gör jag. Fast det kunde gärna ha varit några minuter kortare.

Måndag 3 oktober
Idag har vi kört till Agra, staden där Taj Mahal ligger. Besöket där, i morgon vid soluppgången, blir såklart en av de absoluta höjdpunkterna på resan. I eftermiddag när vi hade kommit fram åkte vi till Agra Fort, som var kejsarens palats under de år av Moguldynastin när Agra var huvudstad. Det ligger 2,5 km från Taj Mahal och från fortet kan man se det väldiga mausoleet. Fortet är riktigt vackert med fantastiska utsmyckningar från de olika tidsåldrar när det byggdes.

Flera av de andra åkte sedan iväg en sväng för att äta och kanske shoppa eller något annat, jag vet faktiskt inte så noga. Kände bara att jag inte har återfått krafter för att ge mig ut i stadsbullret, så jag ägnar mig åt att skriva detta och sedan en god bok.

Tisdag 4 oktober

Detta är dagen när jag strosade omkring på Taj Mahal och såg den tidiga morgonsolen lysa på den glimrande kupolen.

De som har varit där vet hur det var. Ni andra får föreställa er. Det går ändå inte att beskriva.

Onsdag 5 oktober
Efter besöket på Taj Mahal igår hade vi en lång bussdag framför oss för att på eftermiddagen komma fram till Ochra. Det är en liten gemytlig stad, där det är enkelt att promenera omkring och se det förhållandevis lugna stadsmyllret. Mitt i staden finns ett vackert tempel och på en ö i floden som rinner alldeles intill ligger ett fort. När man är ute och går ser man olika fantastiska byggnader och ruiner från den tid när Ochra var centrum för en kungadynasti.
Lena och jag tog en tidig frukost för att hinna ut och njuta av stadslivet innan det blir för hett (vilket jag tycker att det blir redan vid 10-tiden). Vi promenerade runt bland alla små stånd som säljer allt möjligt, och jag köpte en liten dansande Shiva i mässing och en Ganesha i koppar.

Just nu är det en religiös högtid här nio dagar. Under de dagarna får de bara äta frukt och inte ha skor. Barnen är lediga från skolan och de troende går oftare än vanligt till templen för att göra_vad_de_nu_gör där. Templen är ofta enkla ställningar klädda med plast eller tyg, med ett altare med någon av hinduismens alla gudar och dekorerat med blommor och tingeltangel. Vid vissa tider står det pojkar eller män och spelar på trummor och något av de olika klanginstrumenten och då kommer människorna, tar av sig skorna och går förbi templet, kysser marken framför det och – antar jag – skänker en tanke till ett eller annat. Den lille handikappade mannen som jag köpte Ganessha av gav oss en gul prick i pannan för lycka och lovade be för oss i morgon. Det lär väl inte skada.

Resten av dagen har vi chillat vid poolen och vilat mellan de ansträngningarna.