Dags för ett nytt inlägg. Uppkopplingarna här har en del att önska, men i kväll verkar det funka. Trots fortsatta tarmbekymmer har vi det bra och har hunnit med en del fantastiska upplevelser.

Fredag 30 september

Efter cirka fyra timmars bussresa kom vi fram till Rathamborne, staden vid det stora naturreservatet med samma namn. Och det är inte vilket naturreservat som helst – här lever ett femtiotal tigrar. Vi hoppades förstås få se några av dem, eller åtminstone en, när vi skulle på safari nästa dag.

Nu när vi kom fram hade vi möjlighet att åka och titta på ett fort (!) och trots känslan av att ”har du sett ett, har du sett alla” hängde jag med. Det visade sig vara riktigt fint, där det ligger högst uppe på ett berg i nationalparken. På vägen upp passerar man igenom fyra portar som är konstruerade så att elefanter inte ska kunna forcera dem. Dels har de en massa små ”horn” som sticker ut över hela dörrarna, dels är de inbyggda i ett hörn av muren så att det inte finns någon plats för elefanterna att ta sats för att trycka in porten.

På vägen upp var det massor med söta, nyfikna och vänliga makaker (en sorts apor) som hoppade och klättrade omkring. Jag såg en hona med en liten unge som höll sig fast om hennes mage när hon tog några jätteskutt rakt uppför en hög vägg, hoppade flera meter till en avsats och sedan fem-sex meter över till en hög mur.

Innanför fortets murar finns förutom själva palatset flera tempel och andra byggnader. Området är jättefint att promenera omkring i och guiden som visade oss runt var intressant att lyssna på.

Det var den dagens strapats. Magen som hade lugnat ner sig behagade tyvärr inte fortsätta på den vägen, men jag är inte i närheten så dålig som jag var, även om jag varken har matlust eller får behålla det lilla jag äter. Och någon överskottsenergi har jag inte.

Lördag 1 oktober
Tidig morgon och ut på tigerjakt!
Chansen att få se en tiger är tjugo procent, säger de, och tillägger att det finns många andra djur att få se. Ett av dem är leoparden, men vad chansen är att få se en sådan berättar de inte ens. Däremot finns det många små söta prickiga axishjortar och den större antilopen sambar, och såklart är det jätteroligt att få se dem, men det är ju ändå inte därför man åker dit.

Förväntansfulla åkte vi in på en av de små sandiga skogsvägarna som tigrarna tycker om att gå längs när de inte vilar, vilket de gör cirka 18 timmar om dygnet. När de vilar ligger de i snåren, inte långt från vägen, men är ändå för det mesta omöjliga att se från den. När de tar sin lilla morgon- och kvällsrunda går de efter vägarna för att undvika att få taggar i tassarna. Djungeln är full av taggiga buskar, och en tagg i tassen kan göra det omöjligt att springa och därmed också att skaffa mat. Sambaren är tigerns favoritbyte för att den är så stor att räcker som mat i flera dagar.

Besvikelsen hade blivit jättestor om vi inte hade fått se en tiger, men vi hade tur! Efter bara en liten stund låg det ett vackert djur helt synlig inte långt från vägen. Hon reste sig upp och kom ut på vägen framför oss och sedan gick hon i sakta mak framför oss i några hundra meter innan hon vek av och gick in bland träden. Vi körde fram lite längre och stannade för att se om hon skulle komma ut på vägen igen, och det gjorde hon. Nu kom hon sakta gående emot oss. När hon kom nära körde vi lite längre bort för att hon inte skulle känna sig trängd, och då kom hon lugnt efter. Behöver jag säga att det var fantastiskt??? Euforiskt!

Vi var ut på en tur på kvällen också. Fick inte se några fler tigrar (mer än en som rörde sig bakom träden en bit in i skogen) men två ödlor, två ugglor som så sött tittade ut ur sitt hål i ett träd, flera vackra fåglar bland annat kungsfiskaren och en stor läppbjörn som lufsade inne i skogen. Och så flera olika antiloper och hjortar.

Söndag 2 oktober
Idag åker vi vidare igen. Jag har blivit piggare och orkar sitta upp i bussen och titta ut på jordbrukslandskapet som vi kör igenom. På vägen är det många traktorer som med överfulla släp håller på och kör hem något som har torkat klart. Det har kraftig stjälk och långa smala blad och för att torka har det stått i uppåtstående balar ute på åkrarna.

Ibland kör vi genom små samhällen där människorna samlas vid de olika stånden där de kan köpa frukt, grönsaker och andra livsmedel eller ett färdigt mål mat.
Trafiken flyter på bra, men ibland blir det trafikstockning och då är den nästan alltid orsakad av kor som i behagligt tempo överväger om de ska flytta på sig eller stå kvar, eller kanske gå mitt i vägen en stund. För övrigt kan det mycket väl komma en traktor eller motorcykel mot körriktningen.

I städerna som vi kör igenom är sidan av vägen belamrad med överfulla bussar (även på taket), traktorer pimpade med tyg och glitter, kameler med lastvagnar, kor och människor. Ljuden, dofterna och hettan slipper vi undan i bussen, vilket jag faktiskt är väldigt glad över. Det är en känsla som känns märklig och ovan, jag brukar ju vara nyfiken och vilja gå ut och dra in atmosfären överallt, men magen, orkeslösheten och hettan tar ut sin rätt.

Vi kom fram till vårt hotell för natten ganska tidigt och för dem som ville och orkade fanns det gott om tid att njuta av poolhäng innan eftermiddagens aktiviteter. Jag vet inte hur du som läser föreställer dig en en indisk 70-tals byggnad. Detta hotell är nämligen en sådan. Det ligger utanför staden Kalahoe och är delvis självförsörjande på livsmedel genom sina ekologiska odlingar, sin fiskdamm och sina mjölkkor. Runt trevåningshuset i gult och rosa finns en stor trädgård med vackra växter och ett litet hinduiskt altare med en betongplatta framför som de kallar tempel.

Det var nog flera av oss som trodde att det pampiga huset med sina breda marmortrappor och stora öppna ytor var en herrgård från kolonialtiden, men jag tänkte för mig själv att målningarna i taket och på väggarna inte stämde utan verkade yngre. Det visade sig att jag hade rätt, huset byggdes som hotell på 1970-talet av den indiska familj som fortfarande äger det.

När vi kom välkomnades vi med traditionell musik; sitar, säckpipa, trumma och sång, och när vi gick in singlade gula blomblad ner på oss. Vi fick en färgfläck för lycka i pannan och bjöds på en traditionell välkomstdrink som vi alla tackar nej till varje gång. Det känns oförskämt men magen går först.

På landsbygden är det vanligt med ett fordon som kallas Juggad. Man kan beskriva det som en motor med ratt, förarsits och träflak. Den startas med vev och sedan är det bara att i sakta mak transportera folk, boskap, produkter eller vad det nu kan vara som behöver fraktas någonstans i närheten. Vi fick en liten åktur med en sådan längs en smal dammig väg på baksidan av hotellet. Sakta och skumpigt var det, men vi kom fram till vårt mål, en lantbrukarfamilj som vi skulle besöka. De visade oss lite om hur de arbetar. Farmor i huset berättade om familjen och rökte pipa. Barnen var nyfikna och ville gärna bli fotade.

När vi kom tillbaka till hotellet visade de oss runt på ägorna med djur och odlingar, och sedan fick vi vara med om en bönestund i templet. Vi fick var sitt slaginstrument i handen som vi skulle klinga med, lite som vi ville. Två män och en liten pojke gjorde slog på en trumma och två liknande klanginstrument, en höll i en bok och alla sjöng. Tomas stod mitt framför altaret med rökelsen. ”Kul grej” kanske inte är det sätt hinduerna skulle beskriva det på, men det gör jag. Fast det kunde gärna ha varit några minuter kortare.

Måndag 3 oktober
Idag har vi kört till Agra, staden där Taj Mahal ligger. Besöket där, i morgon vid soluppgången, blir såklart en av de absoluta höjdpunkterna på resan. I eftermiddag när vi hade kommit fram åkte vi till Agra Fort, som var kejsarens palats under de år av Moguldynastin när Agra var huvudstad. Det ligger 2,5 km från Taj Mahal och från fortet kan man se det väldiga mausoleet. Fortet är riktigt vackert med fantastiska utsmyckningar från de olika tidsåldrar när det byggdes.

Flera av de andra åkte sedan iväg en sväng för att äta och kanske shoppa eller något annat, jag vet faktiskt inte så noga. Kände bara att jag inte har återfått krafter för att ge mig ut i stadsbullret, så jag ägnar mig åt att skriva detta och sedan en god bok.

Tisdag 4 oktober

Detta är dagen när jag strosade omkring på Taj Mahal och såg den tidiga morgonsolen lysa på den glimrande kupolen.

De som har varit där vet hur det var. Ni andra får föreställa er. Det går ändå inte att beskriva.

Onsdag 5 oktober
Efter besöket på Taj Mahal igår hade vi en lång bussdag framför oss för att på eftermiddagen komma fram till Ochra. Det är en liten gemytlig stad, där det är enkelt att promenera omkring och se det förhållandevis lugna stadsmyllret. Mitt i staden finns ett vackert tempel och på en ö i floden som rinner alldeles intill ligger ett fort. När man är ute och går ser man olika fantastiska byggnader och ruiner från den tid när Ochra var centrum för en kungadynasti.
Lena och jag tog en tidig frukost för att hinna ut och njuta av stadslivet innan det blir för hett (vilket jag tycker att det blir redan vid 10-tiden). Vi promenerade runt bland alla små stånd som säljer allt möjligt, och jag köpte en liten dansande Shiva i mässing och en Ganesha i koppar.

Just nu är det en religiös högtid här nio dagar. Under de dagarna får de bara äta frukt och inte ha skor. Barnen är lediga från skolan och de troende går oftare än vanligt till templen för att göra_vad_de_nu_gör där. Templen är ofta enkla ställningar klädda med plast eller tyg, med ett altare med någon av hinduismens alla gudar och dekorerat med blommor och tingeltangel. Vid vissa tider står det pojkar eller män och spelar på trummor och något av de olika klanginstrumenten och då kommer människorna, tar av sig skorna och går förbi templet, kysser marken framför det och – antar jag – skänker en tanke till ett eller annat. Den lille handikappade mannen som jag köpte Ganessha av gav oss en gul prick i pannan för lycka och lovade be för oss i morgon. Det lär väl inte skada.

Resten av dagen har vi chillat vid poolen och vilat mellan de ansträngningarna.