Ja här kommer första inlägget från Nepal. Efter Indien är det som att komma till paradiset.

Måndag 10 oktober

Efter en lång bussresa kom vi till Sounali, den indiska gränsstaden mot Nepal. Passkontrollen låg cirka en kilometer från gränsen, så när vi hade blivit utstämplade från Indien, tog vi cykeltaxi med allt vårt bagage dit. Trots att vi skulle söka visum gick det sedan snabbt, nepaleserna visade sig vara effektiva. Från gränsen var det bara en kort bussresa till vårt hotell för natten. Vi slogs på en gång av tystnaden, eller rättare sagt avsaknaden av det evinnerliga tutandet, och av att det var så förhållandevis lite skräp. Och ingen koskit på gatorna.



Tisdag 11 oktober
Resan fortsatte mot vårt första mål i Nepal; Chitwan Nationalpark. Om man tittar på en karta över Nepal ser det alldeles platt ut i söder, tills Himalaya ser ut att plötsligt resa sig liksom från ingenstans. Precis så är det i verkligheten också. Tänk dig att du kör genom Skåne i mil efter mil, och sedan plötsligt är du vid Kebnekaises fot. Typ så är det.

Den lilla staden Chitwan ligger i nationalparken och är helt genomsyrad av den. Elefanter tillhör gatubilden och ett och annat spår efter noshörning bakom husknuten verkar inte vara något att höja på ögonbrynen över. Folk jobbar med att vårda nationalparken, arrangera turer i den, som guider eller med någon service som vänder sig till besökarna till den.

På eftermiddagen skulle vi gå en tur med guide. Jag var lite sur för någon hade sagt att det var en stadsrundtur och jag kunde inte fatta varför i hela friden vi skulle göra det. Det visade sig att jag hade fattat helt fel. Vi gick en promenad längs floden Rapti – och vi hade inte gått långt innan vi fick se en noshörning som stod i vattnet cirka 70-80 meter ifrån oss!
Det är den stora enhorniga noshörningen, den största av noshörningarna, som finns här. Och det var verkligen en jätte som stod där i vattnet och svalkade sig. En jättevacker jätte! Lycka.

Vandringen avslutade vi vid solnedgången på en strandbar. Till en kall äppelcider funderade jag på varför det heter noshörning och inte noshorning...

 

 

 

Onsdag 12 oktober

Tidig morgon och en rask promenad ner till floden där vi satte oss alla tio plus tre guider i en lång kanot, en sådan där som är uthuggen för hand av en enda trädstam. Längst bak stod en av guiderna och styrde, men paddla behövde han inte för det var precis så strömt så att vi fick en alldeles lagom stilla fart i den vackra morgonljuset. Vi hoppades förstås på att få se några krokodiler kravla sig upp efter natten under vattenytan, för att sola sig varma på strandbanken. Några små söta hjortar och vackra fåglar behagade dyka upp först, bland annat en påfågel högt uppe i ett träd – och till slut fick vi även se en krokodil som låg på sanden vid kanten av de höga gräset och hade det lugnt och skönt. Fast vi såg den förresten inte från kanoten, utan det var när vi hade klivit ur och börjat vandra i regnskogen. Det var verkligen så fuktigt där att det liksom regnade från djungelträdens blad. Vi såg ytterligare en krokodil i vattenkanten, och en flock med små söta, prickiga axishjortar. Och många vackra, färggranna fåglar.

Elefanthållning är en självklarhet här. Elefanter används till många saker. Turistridning är bara en liten del. All djurhållning kan ju diskuteras, i grunden är den ju alltid onaturlig om man med det menar att det inte är som naturen själv hade ordnat det, och renodlar man argumenten så är det svårt att se någon principiell skillnad mellan att ha en hund i koppel och att kedja en elefant. Djur som lider på grund av människors hantering finns ju överallt och bland alla djur. Att generellt döma ut djurhållning av ett visst djur är svårargumenterat, och dessutom tycker jag det är rätt magstarkt att döma ut en gammal kulturell tradition utan att egentligen veta hur den har fungerat, vilket jag har en känsla av att de flesta som uttalar sig inte gör.

MEN - det är oerhört tragiskt att se elefanterna stå kedjade, de ser inte ut att må bra. Att djur piskas, slås och sparkas för att lyda är också motbjudande, och det gör de när elefanterna vill något annat än sin ryttare. Dessutom har jag ingen som helst lust att rida på en elefant, det verkar bara obekvämt och inte det minsta roligt. Så även bortsett från elefanthållningsfrågan var valet att inte rida ut på safari på elefant lätt.

I stället åkte jag på eftermiddagssafarin i jeep, och det visade sig i efterhand vara ett bättre val, även ur synpunkten att få se djur. Inte för att vi såg särskilt många, men vi såg några hjortar, ett par storkar, en örn som satt i ett träd alldeles nära oss och sedan flög iväg mitt framför oss, och på långt håll en noshörning som simmade i en sjö. Men bäst av allt: en liten bebiskrokodil! Krokodilmamman lägger ägg i juni före monsunregnen börjar och efter tre månader när monsuntiden är över kläcks ägget. Ungen får klara sig själv och många blir förstås mat för bland annat örnar och falkar. Den som vi såg var ungefär tre decimeter lång och låg på en stock vid en å. Den var så himla söt!

Innan middagen i kväll bjöds vi på underhållning av en lokal grupp dansare. De tillhör en folkgrupp som bor i det här området. De är jordbrukare och kommer ursprungligen från Indien. Till trummor dansade de härliga danser med jordbruk och högtider som tema. De var jätteduktiga och det var riktigt roligt att se.

Torsdag 13 oktober
Pokhara är den stad i Nepal dit många reser för att vandra i Himalaya. Härifrån utgår den kända vandringen Annapurna circuit som anses vara den bästa i Nepal och en av världens klassiska vandringar. Idag körde vi hit på en smal och väldigt skumpig väg som slingrade sig längs den branta bergssidan där den lummiga djungeln växte tät. Nedanför oss rann floden Trishuli och här och var, där berget var lite mindre brant, såg vi små byar med risodlingar på de bördiga kullarna. Behöver jag säga att det var fantastiskt vackert?

När vi kom fram till Pokhara på eftermiddagen såg jag på en gång att det är precis en sådan stad som jag hade förväntat mig; turistisk med en enda inriktning: vandring. Att det finns butiker som säljer annat än vandringsprylar är ingen motsättning. Inte heller alla pubar och restauranger. Atmosfären är precis så lay back som i andra sådana här städer på jorden. Flip-flop och vandringskängor, vad mer behöver man liksom? Precis som på andra ställen finns här också ett digert utbud av adrenalin- och endorfinhöjande aktiviteter som bungyjump och paragliding.

Vi tog en solnedgångspromenad längs den fina sjöstranden mitt i stan och kollade också in en del butiker, bland andra några med riktigt fint hantverk, innan vi käkade en pizza till middag. Magen är bra nu, men asiatisk mat nej tack.



Fredag 14 oktober
Idag steg vi upp snortidigt för att hinna upp till Sarangkot innan soluppgången. Det är den plats fär man kan stå och se hela Annapurnamassivet med den trekantigt formade Annapurnatoppen med sina 8091 meter över havet i ståtligt majestät i mitten.

Det tjocka molntäcket som dolde sig i mörkret ignorerade vi. Vem tror på moln när man har längtat så länge efter att få se denna fantastiska vy? Ganska snart blev det dock tydligt att morgondimman inte hade tänkt släppa fram solen denna dag, utan tvärtom tjockna på. Vädrets makter kan man ju inte styra, men besvikelsen tar inte hänsyn till det... Nu sitter jag här och skriver och hoppas att det ska klarna upp till i eftermiddag så att jag kan åka dit upp igen och få se de vackra vita bergen. Snälla, håll tummarna!