Här kommer mitt sista inlägg från Indien. Idag har vi passerat gränsen till Nepal. Det känns jättespännande, men mer om det nästa gång. Nu handlar det om de fyra sista dagarna i Indien.

Torsdag 6 oktober

Idag åkte vi vidare till Khajuraho. Där finns några välbevarade hindutempel, kända för sin speciella utsmyckning. Vi bestämde oss för att besöka dem i morgon, innan det blir för varmt. Eftersom resan varit lång och kroppen är som den är, blev det i stället en välbehövlig vila när vi kom fram.

 

 

Fredag 7 oktober
Vi valde att besöka det ena tempelområdet som ligger mitt i staden, i en vacker park. Templen är utsmyckade med tusentals små uthuggna figurer som föreställer djur, musiker och erotik. Och det är verkligen tusentals av dem, kanske miljontals. Väggarna, från golv till tak, på utsidan och insidan, är dekorerade med figurer som bara är några decimeter höga. Gruppsex i många tänkbara konstellationer. Och så en och annan gud däremellan.
Vi gick runt och tittade på templen någon timme, och det var intressant och fascinerande, men hettan och magen satte som vanligt stopp för mer ansträngning än så. Men då hittade vi ett välkylt kafé och eftersom jag har fått tillbaka lusten att dricka kaffe, så blev det en cappuccino. Inte speciellt god, men ändå. Ytterligare ett fall framåt, även om magen inte är snäll mot mig idag. Eftersom vi har en natt på tåg framför oss känns det lite bekymmersamt hur det ska bli.

Tåget gick inte förrän kvart i 12 på kvällen. När vi kom till stationen i god tid, var det redan fullt med folk som väntade. Eftersom Khajuraju är avgångsstation för tåget till Varanasi kom det inbackande till plattformen i god tid och vi kunde gå ombord för att hitta våra platser.
Vagnen, som var så kallad turistklass, var öppen med britsar på båda sidor. På ena sidan var det trevåningssängar, mitt emot varandra, ungefär som i en svensk liggvagn, men utan vägg mot gången. På andra sidan var det två våningar med britsar som gick längs med väggen.
Britsarna var klädda i blå galon som kändes hyfsat fräscht, även om tåget i övrigt inte kändes särskilt rent. På min brits satt en liten groda, som snabbt hoppade iväg uppför väggen när vi blev för närgångna.

Jag och två andra ur gruppen hamnade tillsammans med fyra tjattriga litauer, men när tågvärden hade kommit med en kudde och två lakan till oss var och alla hade bäddat och lagt sig, blev även de tysta när vi släckte lampan i taket. Tåget gungade rejält sidleds och jag vaggades snabbt till sömn. Det var faktiskt ganska bekvämt, och även om jag vaknade några gånger sov jag gott.

I vagnens ändar fanns toaletterna. Åt ena hållet var det bara hål i golvet, men i den andra änden stod det ”western style” på dörren, och i början av resan var den faktiskt förvånansvärt ren.
Jag tyckte att vi stod mycket och länge stilla under natten, och vid ett tillfälle tutade tåget massor. Kor på spåret, tänkte jag innan jag fick för mig att det var ett mötande tåg. Sedan somnade jag om.

 

 

 

Lördag 8 oktober

Tio över elva, nästan en och en halv timme försenade, kom vi fram till Varanasi. MEN... vi fick inte köra fram till perrongen på grund av att det var för många tåg där samtidigt, så vi blev stående i värmen några hundra meter innan stationen. Där stod vi. Minuterna gick. Vi drack vatten. Minuterna fortsatte att gå. Vi drack mer vatten. Minuterna gick. Svetten rann nerför ryggen. Minuterna gick. Efter en timme och femtio minuter började tåget sakta köra fram till perrongen.

På vägen till vårt hotell såg vi att Mac Donalds inte låg långt ifrån, så det blev ett besök där på en gång. Ett litet chicken meal var det mesta jag har ätit vid ett och samma tillfälle på över två veckor. Men sedan blev det inte mycket gjort under resten av den dagen.

 

 

Söndag 9 oktober

Idag började vi dagen tidigt för att göra det man åker till Varanasi för att göra. Om man inte är hindu, vill säga, för då åker man hit minst en gång i livet för att bada på denna heliga plats i den heliga floden Ganges, eller Ganga som den egentligen heter. Varanasi heter förresten egentligen Varalasi, men ett tjockt l-ljud som bildas långt ner i svalget och sedan liksom stöts fram med tungan från långt bak i gommen. Eftersom engelsmännen inte kunde uttala det, sa de det helt enkelt Varanasi i stället och stavade det så.

Hinduer åker också hit av ett annat skäl. De vill dö här, så när de börjar bli gamla och sjuka åker de hit, bor på ett slags hem för dem som väntar på döden och använder sina besparingar till att köpa den ved som behövs för att deras kropp ska brinna upp. Om de har råd, vill säga. De kastlösa och en del som tillhör de lägre kasten har kanske bara råd att köpa ved som räcker till att halva kroppen ska brinna upp.

Men vi gjorde alltså det turister åker hit för att göra; sakta åka med en gisten träbåt på floden och se alla dem som kommit för att bada denna morgon. Männen tar av sig kläderna förutom det de har på underkroppen, vilket oftast är en sarong, och kvinnorna går i med kläder. Många bara står i vattnet, andra tvättar hela kroppen, en del doppar huvudet upprepade gånger och några få simmar omkring. Sedan går de upp, torkar sig och männen klär på sig igen. Och så sätter de sig tillsammans med sin grupp som de rest hit med, på någon del av trapporna som leder ner till vattnet.

På ett par ställen längs stranden brinner eldar. Det är där de kremerar de döda. Det har inte gått många timmar sedan de dog. Om de haft råd har de blivit svepta i vita lakan med en blomsterdekoration. Annars ligger de nakna. Familjens fäder är klädda i vitt och har rakat huvudet. De ser på medan några andra män bygger upp som ett altare med veden och sedan lägger den döda på det och slutligen täcker kroppen med ytterligare ett lager ved innan de tänder på. Alltsamman tar cirka tre timmar. Sedan skrapas askan ihop och läggs i en hög med askan från alla andra tills alltsamman töms ut i floden. Männen är där tills det har brunnit klart, men kvinnorna är hemma. Floden är inte en plats för att sörja, det gör man hemma. Här tar man bara hand om kroppen. De har fastat sedan den anhörige dog, men när det är klart skyndar de hem och äter.

Vi såg två kremeringar på nära håll. Personer som förmodligen hade dött under natten. Klockan var bara åtta på morgonen.

På kvällen åkte vi tillbaka till den heliga platsen vid floden. Varje kväll hålls ceremonier där. Tusentals människor samlas för att vara med. Sången skränar ur högtalare och på vid sju uppbyggda altare genomförs ritualerna med rökelse, eld och blommor. Folk satt på marken och på trappstegen ner mot floden. En och annan sällskapssjuk ko la sig tillrätta nära någon människa och krävde att bli kliad. Det var också massvis med människor i båtar som låg tätt i vattnet.

Vi åkte dit med cykeltaxi. Det tog en timme och var en upplevelse i sig i den livliga eftermiddagstrafiken. Tuc-tucar, bilar, cyklar, minibussar, motorcyklar, taxicyklar, kossor, hundar och en massa människor i ett tät och vilt tutande blandning. Och staden dekorerad med miljontals lampor i olika färger som blinkar och bildar mönster. Dofter av mat, blommor, rökelse och avgaser. Och så här och där skränet och skramlet från alla tillfälliga tälttempel som står där i nio dagar på grund av festivalen.

Det var en fantastisk kväll. Min sista i Indien och den första som jag orkade njuta av.

 

 

Sammanfattning Indien

Tänkte försöka beskriva lite kort hur jag har upplevt dessa två och halv veckor i Indien. Ska kanske börja med att säga att jag egentligen aldrig har haft någon riktig längtan att åka hit. Det har Lena däremot, ända sedan hon gick i åttan (!) och när hon ville att jag skulle följa så tyckte jag ändå det skulle bli roligt och intressant att se landet.

Det har det också varit. Mycket intressant. Men det går inte att komma ifrån att magsjukan har lagt sordin på totalupplevelsen. Jag har inte orkat vara den nyfikna, initiativrika, aktiva resenär som jag annars är. I stället har jag måstat anstränga mig för att göra de saker jag absolut inte ville hoppa över, och även om jag har sett mycket intressant, har jag haft svårt att tycka om det – och jag har till och med räknat dagarna till hemfärd.

 

Sedan är det ju också så, att mycket av de man ser i Indien ska man inte tycka om. De enorma socioekonomiska skillnaderna mellan människorna, kvinnornas underordnade och osjälvständiga liv, smutsen och miljöförstöringen tillhör det som man slås av först och främst. Och djurhållningen, trots att allt i naturen är gudomligt och hinduer inte får döda djur, sparkar de hundar och bär omkring på fåglar i pyttesmå burar. Och så trafiken då, den är ett kapitel för sig. Trots att ingen stressar, skapar den stress.

Jag kan uppriktigt säga att jag inte tyckte om Indien alls för bara några dagar sedan. Tänkte att det är inte ens vackert. Sista kvällen som blev så härlig, och då jag också äntligen mådde bra, vände dock lite på min negativa syn. Det finns mycket som fascinerar här!

Men jag kommer aldrig att åka tillbaka.