Detta blir sista inlägget från resan. I morgon åker jag hem. På grund av att jag var så dålig så länge ställde jag in vandringen nästa vecka. Visserligen har jag blivit frisk nu, men jag vill vara i bra form och jag ska vandra i fem dagar Himalaya, och det är jag fortfarande inte. Svårt för maten här har jag också, har liksom blivit bränd på den.  Även om det hade varit roligt att vandra, så känns det bra att åka hem i morgon. Kanske lägger jag in några bilder när jag kommit hem.

Lördag 15 oktober

Nej, det blev inte bättre väder igår. Eller jo, nere i stan var det soligt senare på dagen – fast det kom en riktig störtskur också vid femtiden på eftermiddagen – men molntäcket över Annapurna vek sig inte, så idag på morgonen åkte vi vidare utan att ha fått se det majestätiska fjället. Nåväl, vad är väl en bal på slottet...

Vi hade ännu en lång resa idag från, Pukhara till Kathmandu, men landskapet är så vackert så det är riktigt angenämt att åka igenom det. Vi körde längs Trishulifloden även idag, och precis som i torsdags slingrade sig vägen på den branta och frodiga bergssidan, med stup ner till floden på ena sidan och bergvägg rakt upp på den andra.

Ju närmare Kathmandu vi kom, ju mer tätnade trafiken. Det vill säga, ju fler bussar blev det. Det finns ofantligt många bussar här och alla är överfulla. Fler motorcyklar blev det också förstås, men ungefär samma mängd lastbilar. Vägen dammade och motorerna rusade. Vägen blev dessutom allt brantare och kurvigare. Kathmandu ligger i en gryta på cirka 1000 meter över havet, omslutet av berg som är runt 500 meter högre. Vi måste förstås upp på kanten av ett av de bergen för att komma ner till staden. Vägen sicksackade sig upp, med dalen längre och längre nedanför och den i det närmaste stillastående kön av bussar och några bilar ovanför. Sista kilometrarna upp till toppen tog 45 minuter på det viset. Men vi klagade inte. Utsikten var fantastisk. Och sedan när vi körde över krönet bredde Kathmandu ut sig som ett lapptäcke nedanför oss.

Kathmandu är en märklig stad. De flesta hur är tre-fyra våningar höga och målade i alla möjliga färger, orangea och rosa, knallblåa och knallgröna, gula och röda. De ligger tätt, men bara några i grupp, sedan finns det risfält och en del andra odlingar innan nästa grupp med hus. Och så mitt i alltihop lämningarna efter jordbävningarna. Det ligger så mycket bråte på vissa ställen så det går inte att föreställa sig. Tegelstenar, stora plåtbitar, krossad betong, brädor, trasiga fönster, armeringsjärn, jordhögar... Husrester, snabbt hopbyggda plåtskjul, tältläger. Och samtidigt en levande turiststad full med kommers och nöjesliv, och en modern (ja, mer eller mindre) huvudstad med banker, kontor och företagskomplex.

Vi bor på ett enkelt med fint hotell i backpacker- och trekking/klätterkvarteren. Gatorna är trånga och fulla av sådana turister och försäljare, blandat med en och annan invånare. Det finns mycket att köpa om man vill det, inte minst hantverk och friluftsutrustning till riktigt bra priser. Men nu är ju jag ingen shoppare och känner mig dessutom ganska mätt på sådant nu, så det blir verkligen inga stora inköp gjorda.


Söndag 16 oktober

Det var idag det skulle ske! Det som jag har sett allra mest fram emot på hela resan; flygturen vid Mount Everest! Kvart i fem (ja, på morgonen) åkte vi iväg till flygplatsen. Efter incheckning och säkerhetskontroll satt vi en god stund i inrikeshallen och väntade på att vårat flyg, Flight 302 till Mountain, skulle ropas upp.

Sedan gick vi ombord på ett 30-sitsigt propellerplan. 20 passagerare var inbokade så att alla skulle få en fönsterplats. Molntäcket låg tätt över bygden, och strax efter att vi hade lyft körde vi igenom det. Och sedan... sedan fanns det där, Everestmassivet, ståtligast på jorden, med 7000- och 8000-meters toppar på rad, bländande vita i solskenet där ovan molnen. Det var euforiskt. Så häftigt! Obeskrivligt. Och till slut, i eget majestät, Mount Everest. Jag känner fortfarande ruset när jag tänker på det. Underbart, fantastiskt, överväldigande. Högst på jorden! Fatta!